Kan en pinnglass vara ett uttryck för rasism?
Det är en fråga som för tre år sedan sysselsatte snart sagt hela den svenska offentligheten. Sommaren 2005 präglades av snustorr nyhetstorka. Det gjorde att Centrum mot rasisms uppmaning att bojkotta glassen Nogger Black - som ansågs anspela på rasistiska stereotyper - landade som en bomb. Men knappast med den sorts sprängkraft som Centrum mot rasism hade avsett. I stället kom debatten att handla om själva kampanjen, som sågades vid fotknölarna av många.
Nu har diskussionen vaknat till liv igen. Tankesmedjan Agora har publicerat en skrift om glassdispyten, författad av etnologerna Oscar Pripp och Magnus Öhlander.
Slutsatserna som dras i skriften är minst sagt märkliga. Att Centrum mot rasisms uppmaning till bojkott av Nogger Black kritiserades så pass hårt berodde enligt skribenterna på att man "angrep en viktig ingrediens i svenskheten, i den nationella självbilden".
Pinnglassen, alltså.
Och därför, menar de två etnologerna, ryggade många svenskar tillbaka inför tilltaget. Acceptansen för antirasism, fortsätter det, tycks upphöra när kampen mot bigotteri och inskränkthet vänder sig mot det svenska.
Ingenting av detta stämmer emellertid, varför det är svårt att förstå den upphetsning som vissa ledar- och kultursidor känner för denna skrift.
Man kan knappast kalla pinnglassen en symbol för något typiskt svenskt eller "en viktig ingrediens" i det som är Sverige. Det är att reducera och förlöjliga svenskheten, vilket ett par etnologer, åtminstone om de önskar framstå som seriösa, borde hålla sig för goda för.
Dessutom är det inte sant att debattklimatet i Sverige inte tillåter kritik mot nationella institutioner. Man skulle lika gärna kunna säga att vi kritiserar dem alldeles för mycket.
Problemet med den så kallade antirasistiska rörelsen är att den allt för sällan kommer med seriösa argument eller hållbara lösningar. Dess representanter, som exempelvis Masoud Kamali, visar dessutom ofta en intolerans mot oliktänkande och fäller nedsättande kommentarer om de som inte delar bilden av Sverige som ett strukturellt rasistiskt land.
Allt detta tillhörde diskussionen om "Nogger Black", varför det var svårt att ta den på allvar men paradoxalt nog motiverat att många deltog med mothugg.
En annan avgörande orsak till att Centrum mot rasism tvingades utstå tuff kritik i samband med glassbråket var Svenska Dagbladets avslöjande att föreningen duschades i statliga bidrag som vid sidan av kampanjen mot Nogger Black enbart finansierade nya möbler till kansliet. Som exempel på skattefinansierad verksamhet var det förskräckande.
Och det var kanske det viktigaste resultatet av Noggerdebatten. En ideell förening kan förstås få lägga sitt krut på hur löjeväckande kampanjer som helst. Men förhoppningsvis drar sig beslutsfattare under lång tid framåt för att tilldela skattemedel åt organisationer med en så lättviktig agenda som Centrum mot rasism. Hur vällovlig retoriken och avsikterna än är.