Det är så dags. För han har en diger uppgift framför sig.
I helgen meddelade han att nedskärningar på motsvarande 280 miljarder kronor är att vänta. Ett oväntat förslag från en person som så sent för ett par månader sedan gick till val på att inte genomföra några nedskärningar. Men visst gör Hollande rätt. I euroområdet är det Frankrike som har ekonomin med störst statlig andel, större än alla andra storleksmässigt jämförbara västländer, ja till och med större än Sveriges.
Att krympa det offentligas del av ekonomin är därför en god idé och helt nödvändig om den franska ekonomin ska närma sig den tyska i konkurrenskraft.
Men problemen stannar inte vid en uppsvälld stat. Budgetunderskottet är stort, statskulden lika så och arbetslösheten verkar ha fastnat kring 10 procent. Tillväxten väntas bara bli 0,8 procent nästa år.
Det behövs ett flertal andra åtgärder för att inte Frankrike på allvar ska dras in i eurokrisen.
Holland föreslår därför att - förutom besparingarna - skattesatsen förändras. Möjligheten att göra skatteavdrag minskas, skatten på aktie- och optionsutdelningar höjs och en ny marginalskatt på 75 procent införs.
Om Hollande menade allvar med att arbeta ner statskulden skulle han höjt skatten för den breda massan, inte på toppinkomster. Höga marginalskatter är dessutom dokumenterat tillväxthämmande.
Pensionsåldern har Hollande redan sänkt, i strid med sunt förnuft och den ekonomiska expertisen. Hans vallöfte om 60 000 nya offentliga lärartjänster ligger fast.
Åtstramningarna till trots. Europas minst marknadsekonomiska land hade behövt något annat.