”Orimlig, märklig och förvånande”, var kommunalråd Paul Lindvalls (M) reaktion på fakturan på 276 000 kronor som Polismyndigheten i Östergötland skickat Linköpings kommun för bevakningen under Stadsfesten förra helgen. Nu har Förvaltningsrätten beslutat att kommunen ändå måste betala den överklagade notan. Domstolen hänvisar till ett prejudikat från Högsta förvaltningsdomstolen där Kulturkalaset i Göteborg bedömdes ha ett vinstsyfte, vilket är polisens förevändning för att begära ersättning.
Samma sak hände i Norrköping, där kommunen bedömts som ersättningsskyldig för polisinsatsen under Augustifesten, 298 000 kronor. Kommunalrådet där Lars Stjernkvist (S) kallar det för ”en galen ordning” (Östnytt 2/9). Stjernkvist satt själv i riksdagen när lagen stiftades, och var en av dem som argumenterade för att polisen ibland skulle få ta betalt. Fast han hade ”aldrig i min vildaste fantasi” kunnat tro att paragrafen en dag skulle tillämpas på kommuner.
Man kan tycka att polisens tolkning av lagen är väl tilltagen: ”Enligt lagen har vi en skyldighet att ta betalt för den här typen av arrangemang”, som juristen Josef Zacharias uttrycker det (Östnytt 16/8). Men bakom den ”skyldigheten” ligger en bedömning av vilka arrangemang som lagen ska gälla. Den bedömningen gör polismyndigheten själv.
Kommuners stadsfester, anordnade för och bekostade av medborgarna, går tydligen under kategorin ”den som i vinstsyfte anordnar en offentlig tillställning skall ersätta polismyndighetens kostnader för att hålla ordning vid tillställningen” (Ordningslagen 26 §). Vilket nu även Förvaltningsdomstolen slagit fast. Var går då gränsen för en sådan tillställning? En privat loppmarknad som spårar ur? En guldsmedsbutik med ett lockande skyltfönster som blir rånad?
Vi har tidigare på ledarplats argumenterat för det rimliga i att polisen tar betalt för sina utökade insatser mot huliganism. Det är dock skillnad på att ta betalt för åtgärder mot ett systematiskt våldsfenomen, och offentligt anordnade gatufester. Polisnotorna vid högriskmatcher fungerar som både morot för klubbarna att inse och axla sin roll i arbetet mot idrottsrelaterat våld. Fakturorna som lämnas för bevakning av stadsfester har inte det syftet.
Därtill motiveras idrottsklubbarnas betalningsskyldighet med att samhället inte ska behöva stå för den strida ström av kostnader som några få bråkmakares våldsturnerande åsamkar. Stadsfesten är däremot inget huligantillhåll. Pengar som går från kommunkassan till polisen har ingen annan verkan än att kommunledningar i framtiden kommer att lägga till ytterligare en post i sina festbudgetar, vilket drabbar kommuninvånarna i slutänden. Även om det nu inte är några jättesummor vi talar om är det onödigt och kan i värsta fall bidra till en förändrad syn på polisens uppdrag att skydda medborgare – inte för att de betalar för det utan för att de har den rätten. Det vore demolerande.