Gudrun Schymans avhopp från vänsterpartiet betyder bara en sak. Det är nu uppenbart att förberedelserna för att bilda det sedan länge utlovade feministiska partiet avancerat långt.
"Jag vet inte vilka vägar det här kommer att ta", säger visserligen Schyman, men riktningen är likväl tydlig nog. "Jag tror att de feministiska frågorna kräver andra och nya arbetssätt", förklarar den förra vänsterledaren. Hon tror inte att det parti som hon var ledare för under tio år förmår att av egen kraft montera ner den "patriarkala maktordningen".
Den feministiska debattören Maria-Pia Boëthius tycker att det är "fantastiskt bra" att Gudrun Schyman nu frigjorts som en möjlig feministpartiledare.
Vänsterpartisten Camilla Sköld Jansson konstaterar däremot surt att Schyman vill driva en feministisk politik för medelklassen och inte för LO-kollektivet. Det är förmodligen en delvis riktig bedömning.
Klart är i varje fall att Gudrun Schyman i och med avhoppet från vänsterpartiet också lämnar vänster-högerdimensionen. Feminismen skär på tvärs igenom den traditionella vänster-högeruppdelningen och kräver därför ett bredare politiskt grepp, lyder hennes analys. Och det är också riktigt.
Feminismen är långt ifrån någon exklusiv vänsterhållning, utan resonerar starkt i den stora medelklass som Schyman nu hoppas kunna appellera till. Det är dock högst tveksamt om hennes personliga attraktionskraft är av det slaget att den skulle locka till exempel liberala feminister att rösta på ett feministparti under hennes ledning.
Men den större frågan är ändå vilken partipolitisk potential som feminismen har. Det är trots allt en hållning som blivit närmast en svensk överideologi, som alla politiker ansluter sig till. Snarare än om en patriarkal maktordning kan man tala om att samhällssynen är feministisk. Associationer till talibanvälde, för att anknyta till ett famöst tal av Gudrun Schyman, är uppenbart orimliga.
Inte desto mindre skall inte feminismens politiska potential underskattas. Som politisk ideologi skulle den hämta kraft, inte så mycket ur en påstått patriarkalt förtryckande verklighet, som ur en frustration över att den svenska reformismen har gått i stå, över att socialdemokratin inte längre utlovar någon samhällsförbättring.
Reformismen, en oupphörlig strävan efter sociala förbättringar, har präglat svensk politik i modern tid. Socialdemokratins styrka och legitimitet har inte minst vilat på att partiet förkroppsligat det sociala framsteget, den ständiga samhällsförbättringen. Men numera är socialdemokratin ett renodlat maktparti utan visioner. När Göran Persson talar om "det gröna folkhemmet" - ett försök att framstå som visionär -- faller det platt till marken. Att det handlar om en taktiskt betingad pose går inte att dölja.
Den gröna ideologin har också i så hög grad kommit att bli en del av maktspelet, med miljöpartiet som skicklig spelare, att den inte erbjuder sig som något alternativ för visionära reformister på vänsterkanten. Det är för dessa som en partipolitisk feminism kan komma att passa som hand i handske.
När socialdemokratisk ideologi reducerats till Göran Perssons maktkalkyler och när hoppet om ett reformerat, grönt och feministiskt vänsterparti släckts av Lars Ohlys kommunism, blir feminismen en vänsterreformistisk ersättningsideologi.
Att denna ideologi faller så väl in i en lång svensk tradition kommer självklart att vara en tillgång. Gudrun Schyman, eller vem det nu blir som leder feministpartiet, får automatiskt en moraliskt upphöjd position i den politiska debatten. Man kan förstå att frestelsen är oemotståndlig för Schyman.