Gudrun Schymans avhopp från vänsterpartiet betyder bara ensak. Det är nu uppenbart att förberedelserna för att bilda det sedanlänge utlovade feministiska partiet avancerat långt.
"Jag vet inte vilka vägar det här kommer att ta", säger visserligenSchyman, men riktningen är likväl tydlig nog. "Jag tror att defeministiska frågorna kräver andra och nya arbetssätt", förklarar denförra vänsterledaren. Hon tror inte att det parti som hon var ledareför under tio år förmår att av egen kraft montera ner den "patriarkalamaktordningen".
Den feministiska debattören Maria-Pia Boëthius tycker att det är"fantastiskt bra" att Gudrun Schyman nu frigjorts som en möjligfeministpartiledare.
Vänsterpartisten Camilla Sköld Jansson konstaterar däremotsurt att Schyman vill driva en feministisk politik för medelklassen ochinte för LO-kollektivet. Det är förmodligen en delvis riktig bedömning.
Klart är i varje fall att Gudrun Schyman i och med avhoppet frånvänsterpartiet också lämnar vänster-högerdimensionen. Feminismen skärpå tvärs igenom den traditionella vänster-högeruppdelningen och kräverdärför ett bredare politiskt grepp, lyder hennes analys. Och det ärockså riktigt.
Feminismen är långt ifrån någon exklusiv vänsterhållning,utan resonerar starkt i den stora medelklass som Schyman nu hoppaskunna appellera till. Det är dock högst tveksamt om hennes personligaattraktionskraft är av det slaget att den skulle locka till exempelliberala feminister att rösta på ett feministparti under hennes ledning.
Men den större frågan är ändå vilken partipolitisk potential somfeminismen har. Det är trots allt en hållning som blivit närmast ensvensk överideologi, som alla politiker ansluter sig till. Snarare änom en patriarkal maktordning kan man tala om att samhällssynen ärfeministisk. Associationer till talibanvälde, för att anknyta till ettfamöst tal av Gudrun Schyman, är uppenbart orimliga.
Inte desto mindre skall inte feminismens politiska potentialunderskattas. Som politisk ideologi skulle den hämta kraft, inte såmycket ur en påstått patriarkalt förtryckande verklighet, som ur enfrustration över att den svenska reformismen har gått i stå, över attsocialdemokratin inte längre utlovar någon samhällsförbättring.
Reformismen, en oupphörlig strävan efter sociala förbättringar, harpräglat svensk politik i modern tid. Socialdemokratins styrka ochlegitimitet har inte minst vilat på att partiet förkroppsligat detsociala framsteget, den ständiga samhällsförbättringen. Men numera ärsocialdemokratin ett renodlat maktparti utan visioner. När GöranPersson talar om "det gröna folkhemmet" -- ett försök att framstå somvisionär -- faller det platt till marken. Att det handlar om entaktiskt betingad pose går inte att dölja.
Den gröna ideologin har också i så hög grad kommit att blien del av maktspelet, med miljöpartiet som skicklig spelare, att deninte erbjuder sig som något alternativ för visionära reformister påvänsterkanten. Det är för dessa som en partipolitisk feminism kan kommaatt passa som hand i handske.
När socialdemokratisk ideologi reducerats till Göran Perssonsmaktkalkyler och när hoppet om ett reformerat, grönt och feministisktvänsterparti släckts av Lars Ohlys kommunism, blir feminismen envänsterreformistisk ersättningsideologi.
Att denna ideologi faller så väl in i en lång svensktradition kommer självklart att vara en tillgång. Gudrun Schyman, ellervem det nu blir som leder feministpartiet, får automatiskt en moralisktupphöjd position i den politiska debatten. Man kan förstå attfrestelsen är oemotståndlig för Schyman.