Invandrarkvinnors deltagande på arbetsmarknaden är betydligt lägre än andra gruppers. Därför tillsätter integrationsminister Erik Ullenhag (FP) en utredning som ska föreslå åtgärder för att öka deras sysselsättning.
Gott så. Sverige behöver alla arbetade timmar som kan pressas fram. Människor i Sverige som vill och kan jobba, men står en bit ifrån arbetsmarknaden, bör få kvalificerad hjälp - oavsett om det handlar om att lära sig svenska, skaffa en yrkesutbildning eller rehabiliteras efter sjukdom eller skada.
Men direktivet till utredningen skvallrar om att det finns fler orsaker än bristande svenskkunskaper och låg utbildning bakom invandrarkvinnornas låga sysselsättning. Regeringen vill ha en särskild genomlysning av föräldraförsäkringen, eftersom uttag av föräldrapenning försenar invandrarkvinnornas etablering på arbetsmarknaden.
Det kan nog vara rimligt att införa någon slags avräkning på föräldraförsäkringen. En familj som kommer till Sverige med tre barn på 6, 4 och 2 år får 480 föräldrapenningdagar för varje barn, medan de flesta som föder barn i Sverige har förbrukat merparten av dagarna när barnet fyller två. Vårdnadsbidraget innebär inte samma skevhet, eftersom det bara betalas ut för barn under tre år.
Vad gäller försörjningsstöd så ska naturligtvis vuxna och arbetsföra människor stå till arbetsmarknadens förfogande för att få del av bidraget. Försörjningsstödet ska inte finansiera en "hemmafrutillvaro" för vare sig män eller kvinnor, infödda svenskar eller invandrare.
Men det finns också familjer som bara lever på en lön, och varken ansöker om försörjningsstöd eller andra bidrag. De väljer medvetet en materiellt knaper tillvaro, för att en förälder ska kunna vara hemma med barnen. Bland infödda svenskar är det ovanligt men förekommer, organisationen Haro har till exempel cirka 2 000 medlemmar.
Invandrarfamiljer måste också ha frihet att göra detta val - även om det skulle visa sig att en större andel invandrarfamiljer än infödda familjer vill leva på det sättet, och även om det sannolikt skulle öka antalet barn som växer upp i fattiga familjer. I sammanhanget bör påpekas att barn med en hemmaförälder kanske får något som barn i materiellt rikare familjer går miste om.
I integrationsdebatten är det annars tabu att tala om assimilation. Påbudet till landstingen att utföra medicinskt omotiverad omskärelse av småpojkar, och skadeståndet till en man som vägrade att ta en kvinnlig chef i handen, är exempel på hur Sverige går olika kulturella sedvänjor till mötes i multikulturell anda.
Gränsen får inte gå vid föräldrar som vill vara hemma med sina barn. Det vore intolerant att kräva assimilation i familj- och jämställdhetsfrågor. Om partnerförsörjda hemmaföräldrar är mer kontroversiella än burqor och pojkomskärelse så är det Sverige som är extremt, inte invandrarna.