Försvagning -- det är nyckelordet när det gäller det nya feministiska initiativ som till slut presenterades i går. Till hösten är det meningen att initiativet skall ombildas till ett parti med sikte på riksdagen 2006.
Det är en ambition som sannolikt har goda chanser att lyckas. Enligt opinionsmätningarna finns det ett stort potentiellt stöd för ett sådant parti. Och det kommer i så fall att gynna de borgerliga partierna. Ty Gudrun Schymans feminister är ett stort hot mot vänsterkartellen, socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet.
De namn som i går presenterades är alla tydligt vänster. Det feministiska initiativet är dömt att försvaga, kanske helt undergräva, vänsterkartellens grepp om regeringsmakten.
Något partiprogram finns ännu inte. Men feministernas språkbruk och ideologi är otvetydigt "vänster".
Här talas om patriarkat och könsmaktsordning på ett sätt som för tankarna till 1970-talets vänstersekter, fast det den gången handlade om att kämpa för marxism och mot kapitalets ordning. Klasskampen är omdöpt till könskamp. Kontinuiteten kan ingen ta miste på. Man manar på samma sätt fram en svartvit bild, med ett samhälle där kollektiv står emot kollektiv. Precis som sin föregångare kommunismen är Gudrun Schymans revolutionsfeminism obehagligt anti-individualistisk. Rörelsen gör anspråk på att tala för alla kvinnor, den bortser från den individuella mångfalden.
Detta nya vänsterparti kommer som sagt att försvaga, ta röster från de etablerade vänsterpartierna. Något av dessa, framför allt vänsterpartiet, löper en påtaglig risk att till och med åka ur riksdagen. I den mån detta underlättar för ett borgerligt intåg i Rosenbad så finns det anledning att välkomna "fi". Men det finns större anledning att beklaga denna nya partibildning.
När kvinnofrågorna monopoliseras av vänsterkrafter är risken stor att kampen för jämställdhet blir lidande. Gudrun Schyman kommer knappast att locka till sig några borgerliga kvinnor. Hennes feminister kommer där-emot i desto större utsträckning att stöta bort många från kvinnofrågorna över huvud taget.
Få utanför vänsterkretsarna känner igen sig i och/eller är bekväma med uttryck som "patriarkat" och "könsmaktsordning". Ett jämställdhetsarbete som ikläs sådan ideologisk dräkt har inga förutsättningar att vinna bred acceptans, över vänster-högerklyftan.
Därför innebär också den feministiska partibildningen en utmaning för krafterna i politikens mittfåra. Det är av stor betydelse att de som står för förnuft och måttfullhet engagerar sig med ännu större kraft i arbetet för ökad jämställdhet.
Risken, att jämställdhetsivern försvagas -- som en reaktion mot revolutionsfeminismen -- måste minimeras. Att utplåna löneskillnaderna mellan kvinnor och män, att verka mot diskrimeringen av kvinnor i alla aspekter av arbetslivet är centrala politiska uppgifter som de borgerliga partierna inte får överlåta åt Gudrun Schymans avgrundsfeminism.