Ödeshög har fått sin egen Konstfacksskandal. Det finns flera paralleller mellan niorna i Ödeshög som spelade in film på bildlektionen men avbröts av polis som trodde att rånet var på riktigt, och Konstfacksstudenten Anna Odell som fejkade självmordsförsök och psykos och blev tvångsintagen på psykakuten som del i ett konstprojekt.
I båda fallen har det skett ett onödigt slöseri med samhällets resurser. Poliserna som ryckte ut på vad de trodde var ett väpnat rån i Ödeshög, och poliser och vårdpersonal som tog hand om vad de trodde var en psykotisk kvinna, är delar av vår gemensamt finansierade välfärd. Eftersom välfärdens resurser är begränsade - både polis och psykvård tvingas prioritera bland dem som behöver hjälp - är onödigt slöseri upprörande.
I båda fallen har ansvaret brustit. Bildläraren i Ödeshög borde ha kontaktat polisen inför filminspelningen. Då hade polisen sluppit en onödig utryckning och alla inblandade hade sluppit en obehaglig upplevelse. På Konstfack är det flera personer som inte har tagit det ansvar de borde - handledare och ledning, men också Anna Odell själv. Hon är till skillnad från Ödeshögsniorna vuxen, och borde ha funderat mer över konsekvenserna av sitt handlande.
Och även om det finns likheter mellan filmrånet i Ödeshög och konstpsykosen i Stockholm är skillnaderna avgörande.
Bildläraren i Ödeshög inser i efterhand att agerandet var korkat, och har bett om ursäkt. Att filminspelningen var nära att sluta i katastrof - polisen hade kunnat skjuta ihjäl elever - beror på klantig obetänksamhet från bildlärarens sida.
Från Konstfack har däremot inga ursäkter hörts. Tvärtom framhärdar Anna Odell och Konstfacksledningen i att spektaklet hon ställde till med på Liljeholmsbron och psykakuten var konstnärligt motiverat. Däremot svarar ingen av dem på hur eller varför: Det får ni se på Odells examensutställning i maj, är svaret.
Slöseriet med välfärdsresurserna och obehaget för psykpatienterna och personalen som inte har tillfrågats om att bli objekt i en konstinstallation är inte heller oförutsedda effekter av klantig obetänksamhet. Enligt DN (4/2) har Anna Odell tvärtom i förväg kollat med advokat om hon kan bli tvungen att stå till svars ekonomiskt. Hon var alltså tillräckligt förutseende för att inse att hon kan krävas på skadestånd. Det tyder på att det var ointresse eller empatibrist som fick henne att strunta i vilka konsekvenser konstpsykosen fick för de verkligt sjuka på psykakuten.
Det är bra när konst utmanar våra föreställningar och får oss att tänka nytt. Men när konstnären använder metoder som liknar journalistens eller den deltagande forskarens bör hon också skaffa sig något som dessa yrkesgrupper har: Yrkesetik. För när konsten trampar på psykiskt sjuka människor, slösar med välfärdsresurserna och dessutom inte kan förklara varför så förlorar allmänheten respekten för konst. Och det riskerar tyvärr att drabba alla konstnärer - inte bara psykosfejkande Konstfacksstudenter.