Jag har tittat på pingis i två dar. Linköpings pingisklubb arrangerade DM i Ljungsbro sporthall och hundratalet spelare spelade många hundra matcher. Det vet alla som hållit på med sport, att det är i amatöridrotten det goda svenska folkhemmet har överlevt. Där finns ett gemensamt intresse, alla hjälps åt, några mycket jämt, några lite ibland, framtiden är nära och ljus, ungdomarna är med, klass och bakgrund spelar ingen roll. Folk jublar och gråter, det går över, i morgon är en ny dag.
Det sägs att idrott är karaktärsdanande. I lagidrotterna har jag ofta sett det motsatta, pöbelsektionen på läktaren och den råa ensidigheten hos utövare. Okulturen, oförmågan att nån gång höja sig över det snäva egen-intresset, att nån gång hänföras av den rena kvaliteten hos den andre. Pingis är en väldigt tydlig sport. När man sitter på läktaren ser man vad det djupast sett handlar om. Vad det är som i all sport faktiskt är karaktärsdanande, levnadskonst. För att spela en match är som att leva ett liv, ett liv i fyra akter.
Carpe diem, fånga ögonblicket, hade Horatius som ledmotiv i många av sina krönikor för drygt tvåtusen år sen. "Lev nu" är också varje pingisspelares främsta dygd. Bollen är förlorad så snart du ett ögonblick lämnar det närvarande för det framtida eller förflutna. Spelaren är inne i ett projekt med ett kristallklart mål, att få bollen avslutad, vunnen. Den som låter sig lockas bort från detta nu är förlorad. Död.
Författaren Karin Boye blev känd för sin diktrad "Bryt upp! Bryt upp!" från år 1927. Bronshjältarna i fotboll år 1994 fick höra tränaren Svensson recitera den före match. Det är inte alls konstigt. Idrottarens andra dygd är nämligen att omedelbart lämna det just genomlevda ögonblicket bakom sig. Bryt upp, se framåt, glöm det just passerade. Den spelare som inte glömmer den historia som aldrig kan göras ogjord har inte en chans i nästa boll. I Ljungsbro kastas racketar i luften, svordomar svärs, tårar trillar. Men de duktiga är strax tillbaka i det närvarande, bryter upp från det förgångna, glömmer forna triumfer och nederlag.
Socialdemokratins kanske störste begåvning, Ernst Wigforss, menade att all politik riskerade att urarta, förlora sig, om de långsiktiga målen förloras ur sikte. Men förmodligen hade han spelat pingis. Ty han förstod att utopier var livsfarliga om de placerade all framgång i morgondagen. Utopier skulle vara "provisoriska", etappmål. De som vann matcherna i Ljungsbrohallen såg inte nästa set framför sig, utan som Wigforss, nästa boll. En sak i taget, koncentration, det kan hela tiden vända, tålamod, är den tredje levnadsregeln.
När alla matcher var färdigspelade fanns arton mästare, över hundra förlorare. Alla hade nu att ägna tid och kraft åt den viktiga fjärde akten i dramat. Den är längst, och den som betyder mest för framtiden. Den handlar till skillnad från de tre andra om att se tillbaka, analysera historien. Vad har hänt, vad var bra, vad var dåligt, hur kan det göras bättre nästa gång? I fjärde akten lär vi av historien för att göra bättre i framtiden.
Så är pingis i Ljungsbrohallen närmare besett en spegel av livet och hur vi bäst hanterar dess förluster och framgångar.
Krönika
Martin Kylhammar
Politisk krönikör