Statens folkhälsoinstitut. Bara smaka på namnet. Visst får man en känsla av grötmyndigt 30-tal, Alva Myrdal och uppfostrande slag med den sociala ingenjörskonstens pekpinnar för att inskärpa överhetens "kvalitetskrav" på "folkmaterialet" (för att använda Myrdals egna ord när det begav sig). Statens folkhälsoinstitut är dock ingen gammal överlevande myndighet från denna förmynderiets glansperiod, vilket man kan förledas att tro. Utan är faktiskt en ganska ung företeelse, bildad 1992 och firade förra onsdagen sitt 20-årsjubileum.
Huvudsätet är utlokaliserat till Östersund i Jämtland. Därifrån bedriver institutets byråkrater en livaktig opinionsbildning i syfte att påverka våra levnadsmönster i sundare riktning. Det produceras också diverse lagförslag som riksdagens politiker förmodas nappa på. Ett aktuellt exempel är förbud mot rökning utomhus på allmänna platser, som badstränder och parker (onekligen en spännande uppgift för polisen, om det blir verklighet). Folkhälsoinstitutet delar även frikostigt ut skattemedel till olika antidrogprojekt. I går avslöjade Ekot att 40 miljoner kronor spenderats för motverka bruket av alkohol, tobak och narkotika. Men kontroll och uppföljning är det sämre med. Hälften av pengarna har skänkts till ideella organisationer som Ungdomens nykterhetsförbund och A non smoking generation. Vilken nytta har deras bidragsaktiviteter gjort? En bra fråga.
"Väldig mycket av de pengar vi lägger på förebyggande arbete vad gäller missbruk går till klämkäcka projekt. Arbete som når de som ändå inte skulle drabbas av problemen", säger regeringens förra narkotikapolitiska samordnare Björn Fries kritiskt.
Något som Folkhälsoinstitutet tycker är särskilt populärt är vällovliga kampanjer för att få ungdomar att dricka mindre. Riksrevisionen är dock funnit att belägg saknas för om dessa kampanjer gjort någon skillnad. Folkhälsoinstitutet försvarar sig med att "tanken" är vetenskapliga utvärderingar ska göras. Men att modellen för detta blivit "försenad". Under tiden tycker man uppenbarligen det är fritt fram att sprida skattebetalarnas pengar som löv i vinden, oaktat om de faller i sjön eller inte. Motiven är ju, trots allt, goda.
Bestickande nog har Folkhälsoinstitutet tidigare själva öppet medgett att mycket av deras verksamhet gällande skolungdomar är praktiskt taget meningslös. I en skrift med den talande titeln "Att göra det omöjliga", utgiven 2006, konstaterar institutet: "Flera kartläggningar har visat att undervisning om alkohol, narkotika och tobak ökar elevernas kunskaper och riskmedvetande, men inte har någon styrkt förebyggande effekt när det gäller rökning, berusningsdrickande eller andra riskbeteenden. Det man också vet är att preparatinriktad information och skrämselmetoder i värsta fall kan bidra till att förvärra problemen och till och med locka sårbara och osäkra ungdomar att testa."
Drogförebyggande arbete är angeläget. Men måste vi ha en särskild statlig myndighetsbyråkrati för detta? Vi lever i ett hälsoinriktat, individualistiskt tidevarv där centralstyrda förmyndaromsorger mest ter sig som en kostsam och kränkande utmaning av löjet. 20 år med Folkhälsoinstitutet borde räcka.