Den hårdaste striden i Almedalen hittills står mellan de stora arbetsgivarorganisationerna, till exempel Teknikföretagen, och deras motparter på den fackliga sidan. Det är inte småsaker det handlar om, utan i grund och botten hela den svenska modellen för umgänge mellan parterna.
Teknikföretagens chefsjurist Anders Weihe gick så långt vid ett seminarium på tisdagsmorgonen att han hävdade att det inte ens finns någon svensk modell:
- Det är bara ett uttryck som används som stoppkloss för att hindra all utveckling på arbetsmarknaden.
I princip vill arbetsgivarna två saker:
För det första att mer av löneuppgörelserna sker lokalt. Att mycket låga centrala avtal ("som en biljett till fredsplikt" som Anders Weihe uttryckte det) kompletteras med lokala förhandlingar där respektive företag får skjuta till så mycket pengar de har råd med.
- I dag har vi den olyckliga situationen att vi först har fått ett högt centralt avtal som nu i höst kan späs på av stor löneglidning i de lokala förhandlingarna.
Göran Johnsson, tidigare ordförande i IF Metall, såg inga problem med det:
- Det är väl bara för arbetsgivarna att hålla emot i de lokala förhandlingarna, sa han och fick skrattarna på sin sida.
Johnsson värnade de centrala avtalen som han menar både gett medlemmarna en god löneutveckling samtidigt som de inte skadat företagens konkurrenskraft. En uppfattning som inte fick stå oemotsagd på Teknikföretagens seminarium.
Den andra förändringen som arbetsgivarna vill ha är en hårdare reglering av fackets stridsåtgärder. I första hand gäller det sympatiåtgärder och att det måste finnas en proportionalitet mellan det facket vill uppnå och den stridsåtgärd man sätter in.
- Kollektivavtal innebär fredsplikt, sa Jan-Peter Duker, vice vd i Svenskt näringsliv när han talade på ett annat seminarium med samma tema, arrangerat av tre LO-förbund.
- Med till exempel sympatiåtgärder rundar facket fredsplikten och det kan vi i längden inte acceptera.
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin blev honom inte svaret skyldig:
- Vi måste ha åtgärder att ta till just för att skydda kollektivavtalen, sa hon. Om ett företag inte vill teckna kollektivavtal och inte heller uppfyller de krav på löner eller till exempel försäkringar som finns i avtalet så måste vi kunna agera. Om vi tillåter vissa företag att strunta i kollektivavtalen riskerar hela systemet att slås sönder.
En stor del av debatten kom att handla om blockaden mot salladsbaren i Göteborg. "Ett exempel på bristande proportionalitet" menade Jan-Peter Duker medan Wanja Lundby-Wedin försvarade de åtgärder som fick salladsbaren att stänga:
- Vi kunde inte acceptera att en restaurangrörelse skaffade sig fördelar som de som tecknade kollektivavtal inte kunde få.
Diskussionen var stundtals het på båda seminarierna och det gick inte att ta fel på att arbetsgivarna bestämt sig för att flytta fram sina positioner i de här frågorna, medan facket anser att varje justering av nuvarande regler kommer fälla hela "den svenska modellen". Kanske var det medlingsinstitutets förre generaldirektör Anders Lindström som pekade på en möjlig väg ur konflikten:
- Om ena parten är missnöjd med sakernas tillstånd så kommer inte nuvarande ordning att överleva. Det allra vettigaste vore därför om parterna satte sig och förutsättningslöst tittade på det här, till exempel frågan om proportionalitet. Det vore bättre än om regeringen skulle försöka lösa det här med lagstiftning.
Ola Sigvardsson
Chefredaktör