Den förre socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt beskrev en gång självkritiskt den socialdemokratiska regeringspolitiken som "alla goda gåvors givare". Den beskrivningen skulle också kunna gälla den politik som Göran Persson läste upp när riksmötet inleddes i går.
Ingenting, varken smått eller stort, var bortglömt i statsministerns bedövande långa regeringsförklaring. Den är i själva verket omöjlig att ta på fullt allvar. I stället är det kungens lilla tal, med dess melankoliska återblick på den korta nordiska sommaren som nu är över - vi kan dock trösta oss med den klara höstluften -- som är riksdagsinledningens höjdpunkt. Det säger något, låt vara i marginalen. Medan kungen är nedtonad och mänsklig, känner statsministern inga gränser.
Regeringen skall fixa allt ifrån regionala konflikter i världen till den biologiska mångfalden i sjöar och vattendrag. Det "gröna folkhemmet", en gammal perssonsk klyscha, togs åter i bruk. Givetvis utlovas satsningar på vården, skolan och omsorgen, bekämpning av arbetslöshet, segregation, sexuell diskriminering. Satsning på museipedagogik på regionala museer inte att förglömma.
Man kan undra vad som är meningen med att sätta ihop en katalog med alla dessa detaljer. Vart tar de stora linjerna vägen? Kan någon säkert säga om politiken går åt vänster, höger eller någonstans över huvud taget?
I ett grundläggande avseende är emellertid Perssons regeringsförklaring både logisk och betecknande: den är ett uttryck för uppfattningen att allt är politik, för den teknokratiska synen på samhället som en maskin. Denna maskin skall politikerna styra genom att dra i de rätta spakarna. Frågan är bara om det är de rätta spakarna som Persson hittat.
Erfarenheten lär oss att en politik som försöker ställa och styra allt till rätta in i minsta lilla detalj ofta misslyckas och blir kontraproduktiv. Den stora och rätta uppgiften för politiken är att skapa grundförutsättningar för att medborgarna skall lyckas med sina projekt.
Sett i det perspektivet är det positivt att regeringen utlovar sänkta och i några fall slopade skatter. Men det som saknas i Göran Perssons ordmassa är en verklig insikt om vad det är som bäddar för tillväxt.
Det är anmärkningsvärt att statsministern betecknar erfarenheterna av tillväxtsamtalen med näringslivet som goda. Ingenting har ju kommit ut av dessa. Nu utlovar dock Persson handling, bättre villkor för näringslivet. Skatteförslagen i budgetuppgörelsen pekar som sagt i rätt riktning, men det är ett stort fattigdomsbevis när den stora nyheten därutöver är att det skall inrättas ett innovationspolitiskt råd. Återigen handlar det om just - politik. Och det är knappast lösningen.
Men det var inledningen av Perssons regeringsförklaring som var mest anmärkningsvärd. Persson knöt an till det senaste terrordådet i Ryssland, och framhöll hur viktigt det är att demokratierna samverkar för att möta hotet mot det öppna samhället. Man kan konstatera att statsministern genom hänvisning till terrorism och internationell oro vill spela rollen som statsman. Det fungerade ju så bra efter den 11 september.
Men det finns en stor skillnad i dag. Det är inte en fullödig demokrati som drabbats av terror (som i sig naturligtvis är oförsvarligt), utan ett land vars politik i Tjetjenien grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Och det låtsades Persson inte alls om. Det är typiskt för hans ytlighet. Regeringsförklaringens fluffiga, demokratiska samverkansretorik saknade antydan om att omvärlden behöver sätta press på Ryssland. Det är faktiskt lätt obehagligt.