"Gatorna i Stockholm är fyllda med blod från slaktade heliga kor," skriver The Economist med en dramatiskt beundrande formulering i sitt senaste nummer. Den brittiska tidskriften jämför rent av den svenska reformeringen av välfärdsstaten med Margaret Thatchers förnyelse av Storbritannien under 80-talet och pekar på en rad hårda fakta. 1970 var Sverige världens fjärde rikaste land, innan folkhemmets regleringsekonomi och brutala skattetryck sänkte oss till 14:e plats i den internationella välståndsligan 1993. Sedan dess har svenska politiker genomfört en "revolution i det tysta". De offentliga utgifterna har pressats tillbaka från 67 procent av BNP i början av 90-talet till dagens 49 procent.
Arvs- och förmögenhetsskatten har slopats, samtidigt som bolagsskatten minskats till 22 procent. Vi har utan dramatik kunnat byta ATP-eländet till ett hållbart pensionssystem, fått ner budgetunderskottet till 0,3 procent av BNP och inriktningen på sunda statsfinanser höll Sverige avundsvärt säkert flytande när den globala krisen slog till.
The Economist hyllar även liberaliseringen av den offentliga sektorn, där skolpeng och privata aktörer inom vård och omsorg fått verksamheterna att fungera effektivare. Sverige har lyckats med konststycket att kombinera en stor stat med en konkurrenskraftig kapitalism, menar tidskriften och kallar modellen för en slags "modifierad thatcherism". Både socialdemokrater och borgerliga kan slicka i sig berömmet. Strukturreformerna, som lett oss ur det sena folkhemmets stagnationsperiod till 2000-talets dynamiska skede, är ju resultatet av den bästa sidan i vår politiska kultur: att gemensamt i pragmatisk anda göra det nödvändiga för att lösa svåra problem. Till skillnad från Thatchers omdaning av Storbritannien, som orsakade stora politiska och sociala konvulsioner i samhället, har våra systemförändringar skett förbluffande harmoniskt relativt sett.
Men allt är förstås inte rosor. The Economist poängterar att de offentliga utgifterna måste fortsätta att reduceras, om Sverige ska kunna säkra välståndet i långa loppet. Vi dras ännu med skadligt höga skatter som inverkar negativt på företagsamhet och entreprenörskap. Till exempel. Ett allvarligt bekymmer rör sysselsättningen, som blivit Alliansens Akilleshäl. Särskilt den omfattande ungdomsarbetslösheten, drygt 22 procent, är mycket besvärande för regeringen som fruktlöst famlar med trubbiga åtgärder (utbildning, praktik, illusoriska jobbpakter). Fredrik Reinfeldt pratar om att fler enkla jobb behövs som ingång till arbetsmarknaden. Korrekt. Men han är vågar inte ta strid för det. Låglönejobb är tabu, likaså uppmjukning av den destruktivt stela arbetsrätten. Men hur ska annars de enkla jobben för utsatta grupper stimuleras fram? Vi kan vara stolta över att Sverige är på rätt väg, men vi bör inte vara nöjda. Fler heliga kor återstår att slakta.