I Santiago utbröt sent i går kväll oroligheter när något tusental juntafientliga demonstranter tågade mot presidentpalatset. Tidigare under söndagen hade dödsbudet getts:
Chiles förre diktator Augusto Pinochet har avlidit, 91 år gammal.
Två läger - både firande och sörjande - sökte sig ut på huvudstadens gator. Somliga grät och bad, andra dansade och viftade med flaggor.
Så kastar en brutal och omtvistad ledare fortfarande sin skugga över Chile. Men myndigheterna ska vidta åtgärder för att "en lugn stämning upprätthålls i landet". Ingen landssorg, ingen statsbegravning.
Den forne generalen lämnade ifrån sig makten under fredliga former 1990, efter att fria och demokratiska val hade hållits. En ovanlig avslutning på en karriär som hjärtlös diktator, med andra ord.
Men upptakten var desto mer blodig. Pinochet tog makten i september 1973, i en statskupp mot vänsterpresidenten Salvador Allende.
Minst 3 000 människor dödades eller blev desaparecidos, försvunna.
Sedan nittiotalets slut har den hatade Pinochet lekt katt och råtta med rättvisan. Under ett besök i London i oktober 1998 arresterades han efter en spansk begäran om utlämning. I Madrid skulle han ställas inför rätta för brott mot mänskligheten, var tanken.
Men efter ett antal expertutlåtanden såg Storbritannien ingen annan utväg än att låta Pinochet återvända till Chile. Den tidigare diktatorn var för sjuk.
Regimens offer och deras anhöriga var naturligtvis besvikna, och många ansåg att Pinochet manipulerade.
Det som överraskade omvärlden var att den chilenska rättvisan snart tog vid.
Ex-presidentens immunitet hävdes och åtal kunde väckas. Bland annat för de närmare 200 miljoner kronor som stoppats i egen ficka.
Men någon dom föll aldrig. Inte heller för den så kallade dödskaravanen som efter kuppgenomförandet utplånade politiska menings- motståndare.
Historiens dom över Pinochet lär ändå bli hård. Visserligen förde diktatorn en lyckosam ekonomisk politik, och visserligen menar många chilenare att han räddade landet från marxismen. Men tortyren och de vidriga brotten mot oliktänkande kan inte ursäktas.
För Chiles del - som i dag är en stabil demokrati under en kvinnlig, socialdemokratisk president, Michelle Bachelet - vore det bra om det rättsliga efterspelet till 1973-1990 kunde fortsätta. Det finns fler skyldiga att finna. Och av allt att döma finns det mer att göra för försoning.
Även i ett internationellt perspektiv är det beklagligt att Pinochet aldrig hann bli dömd. Den som begår grova brott mot mänskliga rättigheter ska inte inbilla sig att han eller hon kan gå fri för resten av livet.
Under senare år har den internationella rättvisan stärkts. Inte minst inger den permanenta brottmålsdomstolen i Haag hopp.
Mot slutet satt Augusto Pinochet i husarrest. Han kunde inte vara säker på att få avsluta sitt liv i lyx. Hans öde ger ändå en viss signal till dem som har blod på sina händer. Fler ska ställas inför skranket.