Bilden av de friska 85-åringarna går emot den gängse mediebilden, som gör gällande att pensionärer är en homogen grupp som överlag mår dåligt. Men den stämmer väl in med statistiken. Sedan början av 1900-talet har svenskarnas medellivslängd ökat med 25 år.
Som den demografiska utvecklingen ser ut blir det en allt större grupp pensionärer som ska försörjas av en allt mindre grupp förvärvsarbetande. Att pensionärerna blir äldre är givetvis positivt men det får konsekvenser. Det är inte längre självklart att den som fyllt 65 inget hellre vill än att sluta arbeta. Många äldre trivs med att arbeta och vill gärna fortsätta med det även efter 65. Det är heller inte samhällsekonomiskt försvarbart att inte låta äldre som vill och kan arbeta göra detta. Att låta personer mellan 65 och 67 omfattas av anställningstryggheten var ett steg i rätt riktning. Jobbskatteavdraget för dem som vill fortsätta att arbeta efter 65 är ett incitament för pigga 65-plusare att fortsätta arbeta.
De friska och pigga pensionärer som vill fortsätta att arbeta måste ses som en tillgång på arbetsmarknaden. Men de utgör knappast lösningen på problematiken som uppstår till följd av de förändrade proportionerna mellan arbetande och icke arbetande. Det stora problemet finner vi i den andra änden av ålderstrappan.
Den genomsnittliga etableringsåldern på den svenska arbetsmarknaden är 28 år. Det innebär med en medellivslängd på 81 år att ett genomsnittligt svenskt yrkesliv kommer att spänna över 37 år, medan den period man försörjs av andra omfattar 44 år. Det är inte hållbart i längden. Även om arbetskraftsinvandring på kort sikt kan vara en lösning på problematiken så kommer också arbetskraftsinvandrarna att bli äldre och försörjas av pensionssystemet. Etableringsåldern måste således sänkas.
Varför börjar då inte unga att jobba tidigare i Sverige? En del i förklaringen står att finna i den socialdemokratiska politik som gått ut på att dölja arbetslösheten, företrädesvis bland unga, genom överetablering av högskole- och universitetsutbildningar. Målsättningen att hälften av alla svenskar skulle ha en akademisk utbildning är varken önskvärd för arbetsmarknaden eller de unga.
En annan faktor är haveriet inom gymnasieskolan som kanske tydligast speglas i att individuella programmet, avsett för dem som av någon anledning inte kvalificerat sig till de ordinarie programmen, i dag är landets största. Den nya gymnasiereformen är en viktig uppgörelse med den kravlöshet som lett oss fram till detta. Satsningen på de yrkesförberedande programmen är också en tydlig signal i rätt riktning.
Sänkta arbetsgivaravgifter för unga och en översyn av turordningsreglerna skulle kunna vara kompletterande inslag i en politik som vill få fler unga i arbete.