Av 100 anmälningar om våldtäkt läggs 95 ner, i många fall utan att en förundersökning över huvud taget inletts. Sämst chans att få en våldtäkt utredd och lagförd har kvinnor med låg status.
På onsdagen uppenbarades ännu en stor blotta i det svenska rättsväsendet. Två sinsemellan oberoende universitetsstudier, en i Lund och en i Uppsala, visar att kvinnor som anmäler att de utsatts för våldtäkt avfärdas innan deras sak ens hunnit passera utredningsstadiet.
Samma sak hävdar med stort eftertryck professorn i processrätt, Christian Diesen, i ett DN-debattinlägg. Han åberopar just studier och utredningar gjorda av juridikstuderande vid universiteten. Diesen går mycket långt i sin kritik och beskyller polisen för att visa upp en helfalsk och friserad statistik över våldtäktsfall. Statistiken tar bland annat upp fall där "brott ej kan styrkas" som uppklarade, och siffrorna över de fall där ingen utredning påbörjats utelämnas, gör Christian Diesen gällande.
Det är i en undersökning ledd av Diesen som det påstås att inte mind-re än 95 av 100 anmälda våldtäktsfall läggs ned.
Om det förhåller sig så, är det ingen överdrift att tala om ett skandalöst tillstånd i vårt rättsväsende.
Allra helst som det framkommit i gjorda studier och undersökningar att polisen i sammanhanget gör skillnad på folk och folk. En kvinna med låg status, prostituerad och/eller missbrukare, anses i praktiken ha så låg trovärdighet att hennes fall så gott som alltid läggs åt sidan. Ju högre status en kvinna har, desto större chans har hon att bli trodd och få sitt fall utrett och prövat. Särskilt om den misstänkte förövaren är en man med låg samhällsstatus.
Vad hjälper det att justitieministern jobbar på att få fram en skärpning i sexualbrottslagen, när flertalet sexualbrott aldrig ens är i närheten av att bli utredda? Om de aktuella studierna och utredningarna speglar verkligheten på ett korrekt sätt är det hög tid att dra i nödbromsen.
Säkert går en del avskrivningar av våldtäktsfall att skylla på bristande resurser, men det är inte hela sanningen.
Väl så viktiga förklaringar är de manliga strukturer som fortfarande sätter sin prägel på bland annat rättsväsendet. Därtill kommer en inte föraktlig portion okunskap och fördomar.
Att det förhåller sig så är den rimliga slutsatsen av vad som utspelats inom det rättsliga bara den senaste tiden: Den svårt misshandlade flickan som blev kallad "hora" av motpartens juridiska biträde, flertalet friande domar byggda på att offret, den våldtagna kvinnan, betett sig utmanande och verkat tillgänglig. Eller som i det omtalade Tumbafallet där kvinnan var starkt berusad men de misstänkta gärningsmännen friades för att de enligt rätten inte förstått att kvinnan inte hade haft en chans att värja sig.
Våldtäkt är ett grovt brott, en svår kränkning av offret. Trots det tycks de rättsvårdande myndigheterna inte ha satt upp våldtäktsfallen högt på sin prioriteringslista. Där måste det till en omedelbar förändring.
Fördomar är inte lätta att komma åt, men om poliser som slentrianmässigt avfärdar anmälningar från våldtagna kvinnor och den oförbätterliga delen av åklagarkåren tvångsmatas tillräckligt mycket och länge med kunskap och tvingas ändra på urgamla attityder finns det förhoppningsvis en chans.
Att spränga ingrodda manliga strukturer är heller ingen lätt uppgift. Det är en långsiktig och tålamodsprövande uppgift, det vet alla som kämpat i den riktningen i årtionde efter årtionde och visserligen gjort en del framsteg men långt ifrån nått målet. Nu måste kampen gå vidare.
Det finns inget skäl i världen att acceptera att resursbrist, fördomar och mansdominerade strukturer lett därhän att 95 av 100 anmälda våldtäkter läggs ner utan prövning.