I söndags gjorde P1:s Kaliber en uppföljning på sitt reportage från 2006 om de så kallade balkongflickorna: Unga tjejer som pressats/tvingats av sin familj och omgivning av hoppa från en balkong på grund av deras i familjens ögon skamliga beteende. Då ansågs brottet som en ny form av hedersmord av polisen. Eftersom det såg ut som ett självmord klarade sig de anhöriga från straff.
Fem år senare konstaterar Kaliber att inte mycket har hänt på området. Balkongflickor finns fortfarande, de är ett slutgiltigt resultat av en utbredd hederskultur som existerar i Sverige i dag.
2004 - efter hedersmorden på bland andra Pela Atroshi 1999 och Fadime Sahindal 2002 - utsåg dåvarande integrationsminister Mona Sahlin professorn i socialt arbete Masoud Kamali till särskild utredare av etnisk diskriminering och maktstrukturer. I det sammanhanget yttrade han orden: Man gör en jättestor grej av att några invandrarflickor blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat våld. Det handlar om någon mindre procent, en liten grupp. Det är inget stort problem.
Frågor om traditioner om familjens heder och liknande besvarade Kamali genom att beskylla frågeställaren för att vara fördomsfull, kanske till och med rasistisk, och konstatera att hederskultur bara är en myt.
Historien har flera gånger sedan dess bevisat Kamali fel. Tyvärr möjliggjorde hans maktställning att hans åsikter gjorde ett tungt avtryck i den svenska inställningen till hederskulturen och våldet som sker i dess namn.
Correns reportage (27/10) med flera visar att även killar drabbas. 70 000 ungdomar i Sverige får inte umgås med vilka de vill, inte vara tillsammans med vem de vill och tvingas gifta sig med personer som de inte valt själva.
Lika fel som det är att förneka att hedersvåld existerar, lika galet är det alltså att försöka få det till ett könsrelaterat problem baserat på patriarkala maktstrukturer (en idé som bland andra Gudrun Schyman varit talesperson för). Problemet är heller inte religiöst eller genkodat. Det är ett socialt kulturellt problem - och mycket svårt att hitta konkreta åtgärder mot.
Polisen har fått mycket kritik för sin okunskap på området, men bär inte ensam hundhuvudet för att svenska ungdomar lever under hederskulturens villkor. Skolan, föreningslivet och samhället i stort har för dålig kunskap och därmed beredskap för att möta och hjälpa unga som lever under hedersförtryck.
Att personer som Masoud Kamali och Gudrun Schyman ropar rasist när problematiken tas upp spär på osäkerheten och beröringsskräcken. Det är en förlamande inställning.
Att Sverige har en välkomnande och accepterande attityd gentemot olika sätt att leva, ska vi värna och vara stolta över. Men acceptansen får inte utmynna i en kulturrelativism som gör skillnad på folk och folk. Den får inte göra att vi villkorar de mänskliga rättigheter som vi ser som självklara för etniskt svenska ungdomar att leva under.