Ibrahim Baylan, Socialdemokraternas utbildningspolitiska talesperson och skolminister 2004-2006, kritiserar regeringens och Jan Björklunds skolpolitik (DN Debatt 23/3). Baylans egna löften är dock så tomma och floskulösa att artikeln snarare skadar S än regeringen:
Kvantitativa mål för när alla elever ska klara grundskolan respektive gymnasiet, och delmål på vägen dit, betyder ingenting när det inte finns idéer om hur målen ska uppnås. Tvärtom finns risken att det blir ungefär som med Göran Perssons kvantitativa arbetslöshetsmål - när de kritiska måldatumen närmar sig får en snabb och dold betygsinflation skapa illusionen att alla elever plötsligt klarar godkända betyg.
Baylan tror att alla elever klarar målen och att dagens skolsegregation försvinner om man bara öser mer pengar på skolan. Men Sverige lägger redan mycket mer pengar på skolan än många andra länder med bättre skolresultat, så hittills har ju inte pengar gjort oss till klassens ljus.
När Baylan lovar att prioritera basfärdigheterna läsa-skriva-räkna i tidiga åldrar blir det pinsamt. En av alliansregeringens tydligaste prioriteringar på skolområdet har varit just basfärdigheter för de lägre åldrarna. Att Jan Björklund har infört de nationella prov i trean som Baylan ville införa när han var skolminister, men som S-kongressen 2005 röstade ned, låtsas han inte om.
Men det finns formuleringar i debattartikeln som inte bara är pinsamma, tomma floskler. När Baylan skriver om att stärka lärare och rektorer låter det först som att han vill kopiera Jan Björklunds karriärtrappa för lärare. Läser man texten noggrannare drabbas man av en otäck flashback tillbaka till 2005.
Nyckelorden är "utbildningsvetenskaplig forskning". Björklunds karriärstege för lärare siktar på yrkesskicklighet och lärare med särskild ämneskompetens, adjunkter och lektorer. Baylan med sin utbildningsvetenskapliga forskning tycks däremot drömma sig tillbaka till den skrivelse som Mats Ekholm gjorde för utbildningsdepartementet när Baylan var skolminister, "Att fånga kunnandet om lärande och undervisning".
I den slog Ekholm fast att begreppet "elev" bör ersättas med "de lärande", som "innehåller en positiv förväntan på att kunskap aktivt inhämtas och konstrueras". Likaså ville Ekholm byta ut det mossiga "undervisning" mot "inlärning". Trots att Ekholm skriver 144 sidor om vilken forskning och vilka nya kunskaper som behövs på utbildningsområdet så nämns aldrig lärarnas ämneskunskaper. I stället menar han att "kärnan i läraryrket utgörs av att leda de lärande i deras ansträngningar att lära", vilket torde innebära att lärarutbildning går ut på att leda de lärande i deras ansträngningar att lära hur de ska leda de lärande att lära.
Så verklighetsfrånvänd och abstrakt ordbajsande var den pedagogiska diskussionen 2005, och så riskerar den att bli igen. Ibrahim Baylan framstår som det svagaste men för Sverige farligaste kortet i Stefan Löfvens nya lag.