"Vi märker att det är en del som behöver extra stöd för att klara av utbildningen", säger Karin Mårdsjö Blume, ansvarig för lärarutbildningen vid Linköpings universitet, i onsdagens DN. Att vissa studenter ropar på hjälp är heller knappast konstigt. Enligt tidningen behövs inte mer än 0,1 på högskoleprovet för att få entré till lärarprogrammen. Rent statistiskt kan man kryssa i blindo bland provets svarsalternativ och nå bättre resultat. De rekordlåga kraven är en brutalt tydlig indikation på hur läraryrkets status fallit som en sten i Marianergraven.
Vem är förvånad? Det svenska skolväsendet har från perioden av radikalpedagogisk experimentverkstad hamnat i sorgebarnskategorin som en mer eller mindre konstant krisverksamhet. Arbetstiderna är långa, lönerna usla, eleverna stökiga, föräldrarna påstridiga. Därtill kommer en oupphörlig politisk klåfingrighet i klassrummen från samtliga partier, vilka överbjuder varandra med alla möjliga käcka reformförslag. Den etablerade bilden av vad som väntar efter flera års lärarutbildning är inte direkt rosenröd. Varför skulle då unga begåvningar söka sig till ett arbete, vilket endast tycks garantera ständig huvudvärk mot ringa ekonomiska utbyte? Sverige har lyckats med den tvivelaktiga prestationen att göra flykten från ett av samhällets viktigaste jobb helt rationell.
I gårdagens Expressen lovar utbildningsminister Jan Björklund (FP) åtgärder för att öka attraktionskraften och säger följande om den problematiska situationen: "Det är mycket allvarligt och så här har det varit i tjugo år". Backar vi ytterligare ett decennium hamnar vi ungefär vid 80-talets mitt. Då kallade riksdagens revisorer (i dag Riksrevisionen) till sig den internationellt ansedda utbildningsexperten Mats Hultin Craelius (1922-2008). Han hade gjort en lång karriär på Världsbanken i Washington med uppgiften att bygga upp fungerande skolor åt regeringar i Afrika, Sydostasien och Latinamerika.
Världsbanken hade i detta syfte utvecklat kvalificerade metoder för mätning av effektiviteten och kvaliteten i de olika biståndsländernas utbildningssystem. Det var just detta som fångat riksdagsrevisorernas intresse. Liknande utvärderingsprogram för skolan var det nämligen skralt med på svensk mark. Mats Hultin Craelius redovisade sina erfarenheter och hans slutsats var kristallklart entydig: ingen faktor spelade större roll än lärarkåren. Allt övrigt var av mindre betydelse. De framgångsrikaste skolorna fanns i länder som givit sina lärare god utbildning, hyfsat betalt och hög prestige. I länder med motsatta förhållanden, klarade sig eleverna avsevärt sämre. Revisorerna skrev en rapport till riksdag och regering om Världsbankens rön och manade till efterföljd.
Tyvärr gäspade bara Jan Björklunds företrädare. Synd. Annars skulle Sverige kanske sluppit hamna i ett läge där vi tvingas rekrytera studenter som måste ha särskild stödundervisning för att lära sig undervisa.