DÄ, 1956, var tennisen en typisk överklassport dÀr groggande och cigarrökande farbröder i vita klÀder lunkade runt pÄ banan. Att tÀvla för pengar var icke-gentlemannamÀssigt och medförde obönhörlig avstÀngning frÄn den etablerade tennisvÀrlden. Den som ville tillhöra toppeliten gjorde bÀst i att vara ekonomiskt oberoende, eftersom det i princip var omöjligt att försörja sig hyfsat pÄ sporten.
Björn Borgs ursprung var enkelt. Han vÀxte upp i en epok, och pÄ en plats, som var allt annat Àn gynnsam jordmÄn för en blivande femfaldig WimbledonmÀstare. Hemstaden SödertÀlje kan i backspegeln ses som det kollektivistiska folkhemmet i kubik med sin heliga treenighet av företaget (Scania), partiet (Socialdemokraterna) och lagidrotten (hockey). Vad brydde sig Borg? Han fick tennisracketen i hand som ett magiskt trollspö och lÀt sig aldrig fÄngas.
"Min kick var i grund och botten att göra nÄgot sjÀlv", förklarar Björn Borg i en ny bok om det svenska tennisundret ("NÀr vi var bÀst" av Mats Holm och Ulf Roosvald). Den kicken drev honom till att tjurskalligt gÄ sin egen vÀg, oberoende av vad andra tyckte. Han vÀgrade till exempel att Àndra sin "orena" spelstil, trots ihÄllande kritik mot sÀrskilt den dubbelfattade backhanden. Samtidigt, i 60-talets slut, föll tennisens aristokratiska spÀrrar nÀr den förÄldrade amatörregeln Àntligen avskaffades. Marken började skÀlva, en ny tid randades. Idrottens kommersialisering, Borgs makalösa framgÄngar och glamrocksliknande status, förebÄdade paradigmskiftet till 1980-talets liberala vÄg av marknad och individualism.
Betecknande Àr de kluvna kÀnslor som Björn Borg vÀckte pÄ hemmaplan under storhetsdagarna. Han var en av oss och ÀndÄ inte. MÀngder av svenskar inspirerades till att skaffa boll och racket. Men den nationella stoltheten grumlades av att Borg fortsatte att utmana folkhemmets jantelagar. Han hade hoppat av skolan för att satsa pÄ sin dröm. Men fick inte lÀmna Sverige för att slippa skatta bort lönen av sin möda. Flytten till Monaco 1975 utlöste ett ramaskri. Borg ansÄgs osolidarisk, svekfull och utmÄlades som en girig landsförrÀdare. Kort dÀrefter flyttade Àven Ingemar Stenmark till Monaco, fast utan större rabalder. Borg var pionjÀren som fick ta smÀllen.
Sedan, 1976, var det istÀllet den socialdemokratiska högskattestaten som hamnade i vanrykte nÀr Ingmar Bergman jagades ur landet av nitiska skattebyrÄkrater och Astrid Lindgren krÀvdes pÄ 102 procent i marginalskatt. S-regeringen förlorade valet och partiets 44 Är lÄnga kvÀvande makthegemoni bröts - symboliskt nog i samma veva som Borg vann sin första Wimbledonseger. Kommande decennier skulle Sverige bli mindre konformistiskt, mentaliteten friare och klimatet öppnare. I vidare mening övergick sÀrlingen och enmansrebellen Borg, tidigare sÄ apart, till att snarare bli ett normerande ideal. Som Mats Holm och Ulf Roosvald skriver: "I den mÄn proffstennisen erbjöd en framtidsvision för samhÀllet var Björn Borg bilden av den outtröttliga handelsresanden, den enkla mÀnniskan som med hÄrt arbete och flit kunde skÀra guld Ät sig sjÀlv". Inte illa för en vanlig SödertÀljekille.