Det svenska EU-valet visade att det finns ett starkt motstånd mot att överföra mer makt till Bryssel. Det visade också att det finns stort stöd för tanken på en folkomröstning om EU:s nya konstitution. Båda dessa budskap ser dock ut att ignoreras.
I helgen enades EU:s ledare om den nya konstitutionen. Det hälsades med jubel i riksdagen. Men enighet på politisk elitnivå är inte detsamma som uppslutning på folklig nivå. Det är i själva verket högst osäkert om den nya konstitutionen kommer att kunna träda i kraft 2007 som planerat.
Redan har fyra länder -- Irland, Storbritannien, Danmark och Belgien -- tagit klar ställning för att låta folken få säga sitt. Ett koppel av länder väntas snart följa efter.
Men i Sverige finns ännu inga tecken på ett nytänkande. "Frågan lämpar sig inte för en folkomröstning," förklarade utrikesminister Laila Freivalds i lördags.
Freivalds utlovar i stället en upplysningskampanj som skall få medborgarna att inse fördelarna med konstitutionen. Vi vågar inte fråga folket, vi skall uppfostra det, är budskapet från den politiska eliten.
Det är givetvis inte fråga om någon genuin omsorg om medborgarna, som regeringen och flertalet partier i riksdagen vill bespara mödan att sätta sig in i en föregivet tekniskt svår lagtext; det heter ju tvärtom att den nya konstitutionen gör EU mer överskådligt och lättbegripligt. Den politiska eliten vill inte ha någon folkomröstning, därför att den befarar att folket mycket väl kommer att begripa vad det handlar om -- att EU ges mer makt. Det är således politiskt, och inte tekniskt, som det är olämpligt att folkomrösta. Utgången riskerar att bli "fel".
Men i längden lär det bli helt omöjligt att neka svenska folket rätten att uttala sig, när kanske en majoritet av länderna i unionen folkomröstar.
Oavsett vad man tycker om innehållet i det som EU:s politiska ledare enats om, ligger det ett stort och obestridligt värde i en folkomröstning. Rent principiellt är det, som statsvetaren Sören Holmberg påpekar, bra med folkomröstningar när det gäller vilka spelregler som skall gälla på lång sikt. Och EU:s konstitution kommer att styra oss i många decennier framåt.
Lärdomen av omröstningen om EMU -- som också sades vara en tekniskt för svår fråga för folket -- är att folkomröstning också fungerar som folkbildning. Det blir ett tillfälle för medborgarna att sätta sig in lite mer på djupet i en övergripande politisk fråga.
Det är till och med ännu viktigare att det bereds möjlighet för folkbildning i grundlagsfrågan. Konstitutionen är det hittills främsta uttrycket för ambitionen att politiskt centralisera EU. EU får en president, en utrikesminister, det slås fast att unionens lagar har företräde framför alla nationella lagar (inklusive grundlagar), antalet områden där beslut tas med majoritetsröstning fördubb-las, grunden till en försvarsunion läggs. Allt detta pekar i riktning från en union av nationalstater till vad som mer liknar en EU-stat. En så stor förändring och maktöverföring till överstatlig nivå kan inte genomföras utan folkligt godkännande.
En folkomröstning skulle innebära att svenskarna aktivt involverades i denna process. Den alleuropeiska statsbildning som nu avtecknar sig måste bygga på en alleuropeisk konsensus.
Ett argument som framförs mot en folkomröstning gäller tolkningen av ett eventuellt nej. Laila Freivalds påstår att de som verkar för ett nej egentligen är ute efter att få till stånd en omprövning av Sveriges medlemskap i EU, en fråga som hon framhåller är en gång för alla avgjord.
Det är riktigt, men det kan å andra sidan inte betyda att vi därmed också förbundit oss att alltid säga ja till alla nya förändringar av EU i mer överstatlig riktning. EU-medlemskapet skall ju -- var det inte det som var tanken? -- ge Sverige och svenska medborgare såväl rätten som möjligheten att vara med och påverka unionens utveckling. De som resonerar som utrikesministern utgår från att valet endast står mellan att acceptera ständigt mer överstatlighet eller att helt lämna unionen.
Motståndarna till en folkomröstning antyder att ett nej till konstitutionen skulle betyda att Sverige får lämna EU. Om det till slut blir en folkomröstning, kommer säkert sådan utpressning också att brukas flitigt i debatten. Men det avspeglar en i grunden väldigt mörk syn på EU, i själva verket inte olik den som unionens mest uttalade motståndare har, att EU är en maktkoloss styrd av en politisk och byråkratisk elit som aldrig tar hänsyn till vad medborgarna vill.
Behandlingen av Irland och Danmark, vars medborgare i tidigare folkomröstningar sagt nej till EU:s grundlagsförändringar, ger i och för sig denna pessimistiska uppfattning stöd. Danmarks nej till Maastricht-avtalet 1992 och Irland nej till Nicefördraget 2000 ignorerades.
Men denna gång handlar det om större förändringar, och dessutom lär flera länder säga nej till konstitutionen. Det är därför inte tänkbart, får inte vara tänkbart, att EU-ledarna skulle visa samma makt-arrogans som förut. Om grundlagen inte vinner acceptans, får den anpassas och göras om, det är inte konstigare än så. Att kräva folkomröstning är inte uttryck för EU-fientlighet. Det är uttryck för ett engagemang för utformningen av EU.