Moderaterna medgav i förra veckan att partiets ekonomiska politik är snedvriden. De hade låtit riksdagens utredningstjänst titta på bland annat de fördelningspolitiska effekterna av partiets förslag till skattesänkningar. Resultatet visade att den tiondel av befolkningen som tjänar mest skulle få del av femtio procent av de moderata skattesänkningarna.
"Att moderat politik får sådana fördelningseffekter är varken önskvärt eller nödvändigt," skrev partiledaren Fredrik Reinfeldt.
Nu har även övriga borgerliga partier låtit riksdagens utredningstjänst granska effekterna av deras ekonomiska politik. Och då visar det sig att det inte alls är moderaterna som står fördelningspolitiskt mest till höger, utan folkpartiet.
Folkpartiets skatteförslag skulle i ännu högre grad än moderaternas dito gynna de allra rikaste. I folkpartiets fall tillfaller hela sextio procent av skattesänkningarna den tiondel av svenskarna som tjänar mest.
Men till skillnad mot moderaterna ber inte folkpartisterna om ursäkt för detta. Något omtänkande planeras inte. Fp avser inte att flytta sig in mot mitten, i varje fall inte för tillfället. Det där kan ju förändras om Fredrik Reinfeldts övertagande av terrängen i mitten belönas med stigande opinionssiffror. Då kommer givetvis också högern - det vill säga folkpartiet - att göra samma positionsförflyttning.
Fp-positionen i dag är dock den att det absolut inte är fel att gynna de allra rikaste mest. Karin Pilsäter, folkpartiets ekonomiska talesman, försvarar politiken. Hon förklarar att skattesänkningarnas främsta syfte inte är fördelningspolitisk utan "ekonomisk förändring". Bakom talet om "ekonomisk förändring" ligger föreställningen om skattesänkningars "dynamiska effekter", det vill säga tanken att man får mer tillväxt när det blir mer lönsamt att arbeta mer.
Så där har de borgerliga hittills alltid argumenterat: Visst, har man sagt, gynnas de rika kanske mest, men i förlängningen gynnas alla när samhällets kaka växer som ett resultat av den tillväxt som de rika genererar. Argumentationen har emellertid aldrig gått hem, och det är också därför som moderaterna nu växlat spår.
Karin Pilsäter missar i själva verket den viktiga poängen i det nya, moderata sättet att plädera för sänkta skatter. När hon underkänner den fördelningspolitiska ansatsen - vilket i sig vittnar om en social arrogans typisk för det så kallade folkpartiet -- blundar hon för att det för moderaternas del inte alls bara handlar om fördelningspolitik, utan även om just tillväxtpolitik.
"Att förskjuta en större del av skattesänkningarna till de löntagare som tjänar minst innebär inte en mindre tillväxtstimulans," underströk Fredrik Reinfeldt. Moderaterna utmanar alltså den hittillsvarande, borgerliga skattepolitiska konventionella visdomen, att tillväxt framför allt stimuleras genom att de rikaste stimuleras. De skjuter föreställningen att det inte skulle vara "dynamiskt" att låta vårdbiträden, förskollärare och sjuksköterskor få tillgång till en större del av skattesänkningar i sank.
Moderaterna hävdar att det förhåller sig på precis rakt motsatt sätt: "En rad studier visar att löntagare med lägre inkomster tenderar att reagera mera på förändringar av skatter och bidrag än höginkomsttagare", skrev Reinfeldt.
Att göra den skattepolitiska profilen mer social, mer fördelningspolitiskt aptitlig, är inte bara politiskt smart - de väljare som moderaterna nu vill appellera till är ju många fler än de allra rikaste i samhället. Det skulle med andra ord också vara ekonomiskt mer förnuftigt. De dynamiska effekterna - den "ekonomiska förändring" som folkpartiet talar om -- blir större om de med lägre inkomster får en mycket större andel av skattesänkningarna.
Det kommer att bli svårt för svensk politiks högerytter folkpartiet att argumentera emot en skattepolitik som framstår som både ekonomiskt rationell och socialt känslig.