En grupp kvinnor demonstrerade utanför riksdagen i fredags. Några avdem hade klätt sig i vita rockar. På en bår intill låg ett föreställtoffer, ett avvisat barn som tog emot dropp och snart skulle förasombord på ett flygplan.
Så inhuman ser verkligheten också ut. Idag avvisar Sverige apatiskaflyktingbarn, utan att barnen garanteras vård och trygghet i sitthemland. I flera fall har myndigheterna dessutom hänvisat till"samhälleliga intressen som behovet av reglerad invandring och attförhindra ökade kostnader". Enligt denna tolkning av Utlänningslagenfår principen om barnets bästa ge vika.
Allt detta sker och sägs med regeringens goda minne. Bådestatsminister Göran Persson och migrationsminister Barbro Holmbergfortsätter att uttrycka det största förtroende för svenska myndighetersbedömningar.
Enligt den rapport om barn med så kallade uppgivenhetssyndrom -- somregeringen presenterade i förra veckan -- väntar hela 53 barn på attavvisas från Sverige. Men kanske finns det hopp.
I dagarna har Utlänningsnämnden bett regeringen om vägledning i ettärende som gäller en uzbekisk familj, i vilken ett av barnen slutit sigoch gett upp om livet. En sådan begäran hade knappast kommit till ståndom inte någon på högsta politiska ort hade önskat det. Förhoppningsvishar regeringen vett att ge nya riktlinjer, så att de apatiska barnenfår stanna.
Den stora majoriteten av barn med uppgivenhetssymtom har varit medom extremt traumatiska händelser och har hittills fått avslag på sinaansökningar. De har skickats tillbaka till ett upplevt helvete.
Barbro Holmberg har svarat barnen med att tillsätta en nationellsamordnare. Regeringen har gett i uppdrag att "kartlägga ochanalysera". Under tiden har avvisningarna fortsatt. Konkreta barn hargått osäkra och tragiska öden till mötes. För dem är skadan redan skedd.
I debatten har regeringens företrädare emellanåt antytt att barnväljer eller tvingas till apatiska tillstånd. Men tänk om det verkligaproblemet är att svenska myndigheter inte fäster vikt vid det sombarnen bevittnat eller blivit utsatta för?
Den nationella samordnaren för barn med uppgivenhetssyndrom, MarieHessle, talar också om en "snedfördelning" när det gäller ursprung. Menatt många apatiska flyktingbarn kommer från delar av före dettaSovjetunionen och Jugoslavien är kanske inte så konstigt. I båda fallenhandlar det om etniska förföljelser i tidigare kommunistiska samhällen.Och i båda fallen kan svenska myndigheter ha otillräckliga kunskaper.
I dag ansvarar den svenska regeringen för följande politik och praxis:
* Inte ens förföljda personer från krigshärjade områden beviljas permanent uppehållstillstånd.
* Gömda flyktingbarn nekas ofta vård i praktiken, och de känner ständig skräck för att någon skall knacka på dörren.
Det måste bli ett slut på skammens politik.