Vänsterpartisterna Johan Lönnroth och Karin Svensson Smith skriver att deras parti måste bryta samarbetet med regeringen. Det går inte att fortsätta som nu, menar de. De liknar den nuvarande ordningen vid torrsim: "Vi simmar och simmar, på Rosenbad och i Riksdagshuset, men skyr regeringsvattnet av rädsla för att sjunka. Därför kommer vi heller knappast framåt."
Men Lönnroth och Svensson Smith har något mycket mer väsentligt än så att säga. Deras inlägg i debatten ingår naturligtvis i det politiska spelet inför vänsterns partikongress i februari. Som sådant är det i sig av begränsat allmänt intresse. Frågan om vad som är bäst för vänsterpartiet att göra, om partiet har större förutsättningar att växa om det fortsätter att samarbeta med regeringen eller om det skulle göra det vid en skilsmässa, får de reda ut själva.
Det är i stället en annan aspekt som det finns anledning att uppmärksamma, och som i själva verket är det bärande temat i Lönnroths och Svensson Smiths inlägg.
Det handlar om makten, om hur den utövas och om hur det skall gå att utkräva ansvar för maktutövandet. Vänsterpolitikerna skriver alltså om saker som är av principiell vikt, som berör demokratins hälsotillstånd.
De påminner om att vänstern angripit bristen på demokrati i EU. Där avgörs det mesta i slutna förhandlingar, i ministerråden, EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och så vidare. I denna förhandlingsdemokrati framgår det sällan vem som har stått för vilken åsikt och möjligheterna för folken i medlemsländerna att i allmänna val utkräva ansvar är följaktligen små, eller icke-existerande.
Det originella i Johan Lönnroths och Karin Svensson Smiths inlägg är att de pekar på att samma problem i själva verket också finns i den svenska inrikespolitiken, med den nuvarande formen av samarbete mellan regeringen och vänstern och miljöpartiet.
"Det är svårt att urskilja vem som har stått för vad. Formellt är regeringen ensam ansvarig för alla förslag till riksdagen. Men reellt handlar det om kompromisser, där partierna gått varandra till mötes genom att ge och ta och där man sedan tävlar om att ta äran för eller skylla de andra partierna för i medierna. Väljarna har nästan lika svårt att kunna utkräva ansvar i detta system som inom EU." Den sista meningen i stycket förtjänar att styrkas under. Det är en nyckelmening, som sammanfattar ett grundläggande demokratiskt bekymmer med dagens politiska ordning.
Det hör till den politiska retoriken att uttrycka oro för låga valdeltaganden. Om detta kommer det säkert att ordas en hel den inför det stundande EU-parlamentsvalet, ett val som svenska väljare inte utan rätt hittills visat ett ytterst lågt intresse. Den politiska makten behöver den legitimitet som höga valdeltaganden skänker. Men annars har "utvecklingen" gått i en annan riktning, makten söker göra sig så oberoende av folket som möjligt.
Johan Lönnroth och Karin Svensson Smith påminner om hur makten blivit allt mer osynlig, hur den flyttats från parlamenten till regeringar och deras valda experter, "som skyddade från insyn antas kunna handla långsiktigt och stå emot väljarnas förment kortsiktigt populistiska krav."
Sedan EU-inträdet har regeringen gradvis kunnat öka sin makt, medan riksdagsmakten i motsvarande grad försvagats. Det har åtskilliga andra också framhållit. Så blir det i och med att allt fler beslut tas i EU:s ministerråd. Regeringen är med i hela beslutsprocessen. Riksdagen blir inkopplad i sista minuten, när det bara handlar om att formellt godkänna dekreten från Bryssel.
Lönnroth och Svensson Smith har också förslag på flera författningsförändringar, för att vitalisera den svenska demokratin. Störst skulle dock effekten bli om makten och ansvaret synliggjordes tydligare.