Det är inte barnen i Sverige som är curlade, det är föräldrarna. Det visar debatten om moderaternas förslag att begränsa barns tid på förskola.
Enligt förslaget ska inga barn behöva vara på förskolan mer än 40 timmar i veckan, och alla barn ska ha rätt till fem veckors semester varje år.
Det är inte orimligt. Enligt anknytningsteorin är det viktigt för små barns utveckling med en trygg relation till anknytningspersonerna, som oftast är föräldrarna. Om barnet är på förskola tio timmar om dagen och sover tio timmar på natten blir det ingen lång stund över till anknytning.
Åtta timmar om dagen på förskola bör dessutom vara tillräckligt för att ett- till femåringar ska hinna få både pedagogisk stimulans och lektid med kompisar. Mer än åtta timmar kan bli tröttande för barnet, för även om förskolan är bra är det ofta högljutt och utan möjlighet att vara för sig själv.
Men den våldsamt affekterade debatten har inte handlat om detta. I stället har m-förslaget kritiserats hårt:
Barn förnekas utvecklingsmöjligheterna som förskola ger, säger kritiker. 40 timmar i veckan räcker tydligen inte.
Det påstås vara omöjligt att klara sig med 40 timmars barnsomsorg. Att alla småbarnsföräldrar har rätt att gå ned i arbetstid till 75 procent, och ändå behålla heltidsanställningen, låtsas kritikerna inte om. Inte heller att mamman och pappan kan arbeta omlott, att vissa kan jobba en del hemifrån eller få hjälp av vänner eller släktingar.
Men värst av allt anses det vara att förslaget skuldbelägger föräldrarna. Det är det värsta man kan göra i Sverige. Föräldrar ska curlas och klappas på huvudet. Att påpeka för föräldrar att de har ett ansvar för sina barn, och förvänta sig att föräldrar prioriterar barnen - det är att skuldbelägga.
Föräldracurlandet har utvecklats under lång tid, men det slutgiltiga lyftandet av allt ansvar från föräldrars axlar fixade nog Göran Persson med maxtaxan. När maxtaxan tog bort de ekonomiska incitamenten att hålla nere barns tid på förskolan fanns en politisk förhoppning om att föräldrar skulle arbeta mer. Detta talade dock Göran Persson tyst om, i stället motiverade han maxtaxan med alla barns rätt till en pedagogiskt stimulerande verksamhet.
M-förslaget kan alltså ses som ett försök att - utan att avskaffa maxtaxan - motverka de negativa konsekvenser den har fått. Med en maxtid vill m se till att små barn får vara med sina föräldrar oftare än på helgen. Genom att betona föräldrars betydelse för barnen balanseras också maxtaxebudskapet att högskoleutbildade pedagoger är allena saliggörande för barns utveckling.
Det är varken förskolefientligt eller att skuldbelägga föräldrar - det är en påminnelse om att föräldrarna är de viktigaste personerna för små barn och att det är barns rättighet att få dela en vardag med föräldrarna.
Att förslaget om det genomförs troligen leder till att många föräldrar går ned i arbetstid och att detta strider mot moderaternas heliga arbetslinje - det är en annan diskussion.