Utredningen "Förmån och fälla" som tillsattes av integrationsminister Erik Ullenhag hösten 2011 har haft i uppgift att kartlägga invandrarkvinnors uttag av föräldrapenning och hur det påverkar deras möjligheter till att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Slutsatserna är inte ljusa. Utredningen visar att det finns ett stort gap i sysselsättning mellan svenska och invandrade kvinnor. Ett skäl till det är föräldraförsäkringens utformning.
Idag har föräldrar rätt till föräldrapenning i 480 dagar. 60 utav dem är reserverade åt den ena av föräldrarna, de så kallade "pappamånaderna". Dessa dagar kan tas ut tills att barnet fyllt åtta år. För invandrade föräldrar gäller samma regler, med förbehållet att barn under åtta år som inte är födda i Sverige också ger föräldrarna rätt till 480 dagars föräldrapenning.
För regeringens arbetslinje är detta problematiskt. Många invandrarkvinnor börjar inte sin vistelse i Sverige med att söka jobb utan med att vara föräldralediga. För dem som har barn när de kommer till Sverige och skaffar fler snart efter invandringen stannar också längst i föräldraledighet. Detta försvårar inte bara för vidare insteg på arbetsmarknaden, utan också möjligheterna att tillgodogöra sig Sfi och att på både lång och kort sikt bli en del av det svenska samhället. Erik Ullenhag vill därför ersätta det nuvarande systemet med en trappstegsmodell där ersättningsnivåerna för barn födda utanför Sverige styrs av vilken ålder barnet hade vid invandringstidpunkten. Det är ett litet steg i rätt riktning.
Men det finns en annan aspekt av det här som har att göra med välfärdsstatens moraliska fundament. Den mycket generösa svenska välfärdsstaten bygger på vad som i vackert tal heter reciprocitet, eller mer vardagligt; ömsesidighet. Var och en avstår delar av sin inkomst för att komma i åtnjutande av en gemensamt skapad trygghet. Tillsammans knyts medlemmarna av välfärdsstaten samman av ömsesidigt beroende och ömsesidig tacksamhet.
Tyvärr främjar sig det moderna samhället från tankar om ömsesidighet, tacksamhet och beroende. Det påverkar välfärdsstaten, som istället för att utgöra ett gemensamt projekt samhällsmedlemmarna emellan blir en juridisk, rättighetsdriven relation mellan stat och individ.
Välfärdsstatens moraliska och relationella grundplåt undermineras när personer som just invandrat till Sverige genom felriktade regler kan komma i åtnjutande av samma förmåner som de som levt här och bidragit till välfärdssystemet under en lång tid.
Några tusen invandrarkvinnors uttag av den lägsta nivån av föräldrapenningen, och deras påföljande frånvaro från arbetsmarknaden, utgör inget ekonomiskt problem för välfärdsstaten. Men deras egen förmåga till försörjning och den ömsesidighet som välfärdssystemet vilar på skadas däremot av det.