För några veckor sedan släppte KD:s familjepolitiska grupp några förslag om den svenska förskolan (SvD Brännpunkt, 14/12), som det stormat ordentligt kring sedan dess.
Gruppen framhåller föräldrarnas betydelse för ett barn och att förskolan varken kan eller ska ersätta den. Det kan låta som en självklarhet, men tyvärr är det inte så. Förskolans pedagogiska uppdrag har utökats, numera framhålls den som en nästan nödvändig förberedelse för att barnen senare ska klara av skolan. Det är ett problem, inte minst eftersom Sverige inte har förskoleplikt.
Förskolans ursprungliga och främsta syfte är att ta hand om barnen så att båda föräldrarna kan arbeta. Det innebär dock inte att förskolan inte ska ha barnens bästa för ögonen. Förskolan ska hålla bra kvalitet för den majoritet av barn som vistas där på dagarna. Men att barn som inte går i förskolan skulle "berövas" något, är en tokig inställning som fråntar föräldrarna ansvar och betydelse till förmån för förskolan.
KD:s familjepolitiska grupp menar att den senaste tidens reformer har verkat för att barn ska spendera mer tid på förskolan. Som exempel nämner den bland annat maxtaxan och att föräldralediga och arbetslösa har rätt att lämna sina barn på förskolan. Man skulle även kunna lägga till alliansens egen arbetslinje.
Föräldralediga och arbetslösa har rätt att ha sina barn på förskolan 15 timmar per vecka. Det är en rimlig begräsning - för barnets skull. Skulle barnet tas ur förskolan i flera månader tappar det dels kontakt med kompisar och personal samt måste "skolas in" på nytt när föräldern återgår till arbete.
Maxtaxan kan däremot diskuteras. Föräldrar betalar bara en bråkdel av vad en förskoleplats kostar, resten är skattesubventionerat. Det är inte en orimlig tanke att föräldrar som har sina barn längre tid på förskolan, betalar litet mer än de barn som inte är där lika mycket.
Skulle maxtaxan ruckas på och en mer tidsanpassad avgift införas, måste barnens tider på förskolan förstås dokumenteras. KD-gruppens förslag är "nuddisar", elektronisk in- och utcheckning av barnen, som ett slags stämpelklocka för barnen. Det är ett överdrivet påhitt som ger en obehaglig fabrikskänsla. Redan i dag vill förskolorna, för sin planerings skull, veta åtminstone på ett ungefär vilka tider som gäller för varje barn.
KD försöker inte svartmåla förskolan, som en del av kritiken handlat om. Däremot är partiet farligt nära moraliserandets gräns kring hur mycket föräldrar arbetar/hur länge barn vistas på förskolan. Det måste vara upp till varje familj att avgöra utan politisk inblandning. Å andra sidan påminner KD om något många tycks ha glömt: Det är föräldrarna som spelar den viktigaste rollen i ett barns liv - förskolan är viktig för familjens försörjningsförmåga, men inte livsavgörande för barnet.