Utbildning av nästa generation är förmodligen den enskilt viktigaste faktorn för att morgondagens samhälle ska bli bra att leva i. Med en skicklig, driven, kunnig och stolt lärarkår står skolan stark oavsett vilka reformer som genomförs.
Med en demoraliserad, byråkratiserad, desillusionerad och hunsad lärarkår blir det inte en bra skola nästan oavsett vilka reformer i övrigt som genomförs på skolans område. Det blir samtidigt svårt att rekrytera och behålla duktiga lärare.
Lärare och rektorer som är bra är det viktigaste för att få en bra skola.
Om en lärare engagerar sig i sin klass och dess utbildningsmiljö, kontaktar föräldrar när deras barn varit stökiga, omedgörliga och stört undervisningen, händer det ofta att påstridiga och rent av oförskämda och ouppfostrade föräldrar ifrågasätter allt och i det närmaste trakasserar lärare med klagomål till rektorn, syrlig e-post och ibland även samtal hem till lärarna ända fram till midnatt på vardagarna. Det är inte ovanliga erfarenheter för dagens lärarkår.
Att en högavlönad chef med 200 000 i månadslön och ett generöst tilltaget pensionsavtal får acceptera att få jobbsamtal när som helst är en sak, att lågavlönade lärare får det är något helt annat.
Rektorer, som i dessa situationer inte backar upp och ställer sig på lärarens sida när påstridiga föräldrar klagar, bidrar till detta problem och skapar ytterligare ett – läraren lär sig vid nästa lönesamtal att det var en nackdel att engagera sig då det bara ledde till sämre löneglidning eftersom det som rektorn noterat är föräldramissnöjet.
Det är i det läget inte konstigt om läraren resignerar och låter problemen vara för att inte drabbas av sämre löneutveckling i framtiden. Det är viktigt att ödmjukheten och tillmötesgåendet gentemot föräldrar inte sker genom att det relevanta arbetet med skolans inlärningsmiljö prioriteras bort.
Skolan måste stå på sig gentemot föräldrar för att inte degenereras och de curlande medelklassakademiker som tar sig dessa oförskämda friheter måste skärpa sig och sluta bete sig på detta sätt. Svordomar, och spydigheter från föräldrar som är på samma nivå som det omdebatterade näthatet ska ingen lärare behöva acceptera som en del av arbetet.
Detta föräldraproblem är betydligt vanligare i skolor som ligger i fina områden där den övre medelklassen bor än i de skolor som ligger i problemområden. Det är någonting som inte bara går att lagstifta om, utan det är även en kulturell medmänsklig fråga.
Det har i 40 års tid pratats om lärarnas långa ledigheter och korta (formella) arbetsdagar. Den allmänna meningen har ofta varit att det är för mycket av detta. Jag tror att detta är en av förklaringarna till att det inte funnits några spärrar mot att byråkratisera läraryrket.
Ingen har stått emot när uppgift efter uppgift lagts på lärarna att utföras utanför lektionstid. Ledigheterna har minskats och arbetstid på skolorna utanför lektionstid har formaliserats.
Lärare förväntas tillbringa mer tid i skolan och på så sätt har det blivit ett mindre flexibelt yrke, samtidigt som trenden för nästan alla andra tjänstemannagrupper varit den motsatta. Detta har såklart bidragit till läraryrkets minskade attraktivitet.
Läraryrket kommer aldrig bli yrket för de som verkligen vill göra karriär och tjäna mycket pengar, men den minskade friheten att utforma sitt arbete utanför lektionstid kombinerat med urholkade löner och kortare ledigheter har såklart lett till att yrket relativt med andra yrken kommit att framstå som mindre attraktivt. Om det helt enkelt inte är möjligt att konkurrera fullt ut med lönenivån för lärarna så kan frihet i yrkesrollen och långa ledigheter delvis kompensera detta och göra yrket attraktivt.
Många är de som sett lärare som intellektuella bohemer, ett yrke för de som inte är drivna av att göra karriär och en del ligger det i detta, men läraryrket har förändrats de senaste 40 åren så att det inte heller för denna grupp är ett lika attraktivt yrke.
Byråkratiseringen av läraryrket med ett ständigt rapporterande till, myndigheter, kommun och skolområdeschefer tar både tid från lektionsförberedelser och energi från entusiasmen som behövs för att man ska trivas på jobbet.
En kvinnlig lärare med 18 års erfarenhet av yrket sade:
”Det värsta är egentligen inte att jag måste jobba på min semester, utan all den tid jag lägger på administration när jag är på jobbet. Som när en elev vill ha hjälp med något utanför lektionstid och jag måste säga nej för att jag sitter och fyller i en rapport till Skolverket. Rapporten kan i och för sig lika gärna vara till kommunen, skolområdets rektor eller någon annan instans. Eller som nationella prov, som först matas in i kommunens betygssystem och sedan måste matas in en gång till, till Skolverket.”
Skolan som tidigare kritiserats för att ha varit flummig har tyvärr nu blivit till en registreringsskola, även om skolministern nu börjat dra ner på vissa icke undervisande uppgifter. Detta är inte oväsentligt. Den så ofta hyllade finska skolan har till exempel färre nationella prov än den svenska, så det är i varje fall inte genom mätningar och byråkrati som den finska skolan nått sin framgång.
1980 var det tio sökande per utbildningsplats på lärarhögskolorna, i dag är siffran 1,2 sökande per plats. Men utvecklingen är logisk med tanke på hur läraryrket attraktivitet eroderats.
Det är svårt att locka studenter till ett lågavlönat lågstatusyrke med små karriärmöjligheter. Att höja lönen för hela lärarkollektivet med 10 000 kronor i månaden skulle öka skolans lönekostnader med omkring 20 miljarder årligen. Det är lika mycket som halva försvarsbudgeten och är omöjligt att genomföra över en natt.
Stora omprioriteringar i den offentliga ekonomin skulle krävas för att genomföra detta. Men det går inte att komma ifrån att läraryrket är ett av Sveriges viktigaste yrken och att lönen är en mycket stor del av ett yrkes attraktivitet och status.
För att vi ska få en bra lärarkår i Sverige måste det vara attraktivt att vara lärare. Mycket behöver ändras; lön, arbetsmiljö, administrativ börda, förtroendetiden, närvaroplikten utanför lektionstid, rektorernas uppbackning av lärarna. En del av detta kan göras med politiska beslut. Men det krävs också att föräldrar och alla i det omgivande samhället slutar att se ner på och behandla lärare på ett sätt som vi faktiskt inte behandlar någon annan yrkesgrupp i samhället.
Att curlande medelklassföräldrar med akademisk bakgrund uppträder respektlöst mot sina barns lärare är helt enkelt inte acceptabelt. Föräldramöten ska inte vara några tillfällen då man i grupp får mobba lärare.
Rektorerna måste bli bättre på att stå bakom sina lärare och i samhället i stort behöver vi fundera över vad vi accepterar för attityder gentemot en inte så privilegierad lärarkår.