OS och Melodifestivalen har flera gemensamma nämnare. Politik är en av dem.
I dag invigs OS i Sotji. Trots att spelen ska vara fria från politiska inslag har uppladdningen inför dem varit mer inriktad på politik än på idrott. Det har handlat om IOK:s beslut att över huvud taget tilldela Ryssland äran att få arrangera spelen, på grund av landets bristande respekt för mänskliga och demokratiska rättigheter när det gäller till exempel behandlingen av politisk opposition och lagens syn på homosexuella. Det har också handlat om hur det rekorddyra OS:et byggts upp under vad som rapporterats som slavliknande arbetsförhållanden. Allt detta har – naturligtvis med rätta, vidrigheterna måste fram i ljuset – tagit fokus från OS verkliga syfte: tävlingar i förbrödrande anda.
En annan tävling, som ska vara fri från politiska propåer men i internationella sammanhang sällan är det, är Melodifestivalen. I morgon intar ”Mello” Cloetta center i Linköping för deltävling nummer två av fyra. Finalen går av stapeln på Friends Arena den 8 mars och segraren får representera Sverige i Eurovision Song Contest, som i år är i Danmark – förra årets vinnare. Det kan tyckas långsökt att jämföra ”Mello” eller ens Eurovision med OS, men tanken med tävlingsmomentet som ett sätt att få nationer och människor att närma sig varandra är gemensam.
En annan gemensam nämnare är Vladimir Putin. Presidenten har styrt OS-värdskapet med järnhand och vidtagit diverse säkerhetsåtgärder för att spelen inte ska störas av vare sig terrorister, demonstranter eller homosexuella besökare. Beträffande Eurovision har Putin även där hamnat i strålkastarljuset. 2008 vann Dima Bilan i Belgrad med ”Believe”, uppbackad på scenen av konståkningsstjärnan Jevgeni Plusjenko (som vunnit tre OS-guld och även siktar mot medalj i årets spel som han själv arbetat för skulle hamna i Sotji). Året därpå hölls således Eurovision i Moskva. Georgiens bidrag ”We don’t wanna put in” diskvalificerades då för sitt budskap mot den dåvarande premiärminister Putin. Det ryska bidraget var också i allra högsta grad politiskt – fast på ett mer unionistiskt sätt - komponerat av en georgier med text av en est på ryska men med refräng på ukrainska (Expressen 10/3 -09).
Såväl de olympiska spelen som Eurovision är alltså tävlingar som i teorin ska vara icke-politiska men som i praktiken alltid rymmer sådana inslag. Mer eller mindre. Den svenska melodifestivalens främsta politiska drag är mångfald – i musik och människor. Som en folkfest i integration, eller en Prideparad, som dansar in i svenska folkets vardagsrum en gång (eller sex gånger, räknat alla deltävlingar) om året. Under 2000-talet har minst 3,6 miljoner svenskar bänkat sig framför tv:n inför Melodifestivalsfinalen. Förra årets upplaga sågs av 4,1 miljoner. Nu har festen gjort anhalt i Linköping. Välkommen Sverige!