På tre år har ansökningarna om kontaktförbud ökat från 12 083 (år 2010) till 12 661 (2012). Enligt siffror från Åklagarmyndigheten, som är den myndighet som beslutar om kontaktförbud, tyder innevarande års första sex månader att antalet ansökningar under 2013 också kommer att landa på dryga 12 000. Ökningen är inte iögonfallande stor. Vad som möjligen förvånar är hur många som får avslag. Förra året beviljades bara 27 procent av ansökningarna.
Regeringens samordnare mot våld i nära relationer, tidigare länspolismästare i Stockholm Carin Götblad, tycker att kontaktförbud borde utfärdas oftare och att överträdelser mot det bör bestraffas hårdare (Corren 23/7).
Den som ålagts kontaktförbud får inte besöka eller på annat sätt kontakta personen som förbudet gäller mot. Åklagaren måste i varje fall göra en enskild bedömning om risk finns för framtida brott, förföljelse eller allvarliga trakasserier, men också om personen som är tänkt ska få kontaktförbud har en tidigare brottshistorik. Den som bryter mot ett utfärdat kontaktförbud kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år (källa: Åklagarmyndigheten).
Det kan se ut som att ett kontaktförbud inte får så stora konsekvenser för den ålagdes liv. Den enda direkta frihetsinskränkningen är att personen inte får ringa, skicka sms eller besöka den person som förbudet gäller mot. Så varför får inte alla som ansöker om kontaktförbud det beviljat?
Åklagare Britt-Louise Viklund vid Åklagarkammaren i Linköping förklarar att kontaktförbud är ingenting man får bara för att man ber om det. Men är det så många som ansöker som gör det på för svaga grunder? ”Kort sagt; ja”, svarar Viklund. Många underskattar hur mycket som enligt lagen krävs för att ett kontaktförbud ska beviljas, så i vissa fall kan man göra ganska omgående gör bedömningen att skälen inte är tillräckliga. Eftersom ett beslut om kontaktförbud gör avtryck i den ålagdes brottsregister, som består längre än själva förbudet, är det viktigt att kontaktförbud inte utfärdas slentrianmässigt. Dessutom händer det inte sällan, enligt Viklund, att en kvinna ansöker om kontaktförbud för sig själv och för sina barn, trots att mannan ifråga inte har besvärat barnen. I det fallet beviljas då bara en av flera ansökningar, vilket ger utfall i statistiken.
Viklund håller dock med Götblad om att kontaktförbud är ett bra verktyg. Det kan fungera som en väckarklocka att bryta ett destruktivt mönster, samtidigt som det hjälper enskilda personer att undkomma plågoandar som inskränker deras frihet. Samtidigt är det viktigt, vilket Götblad också påpekar, att inte ha en övertro till kontaktförbudet. Det förhindrar inte automatiskt farliga personer från att ta till våld. Viklund vittnar om att det finns fall där åklagare gör bedömningen att kontaktförbud inte är tillräckligt, och istället beslutar om frihetsberövande.
Samordnare Götblads viktigaste synpunkt är nog därför denna: ”Hela samhället måste bry sig mycket mer”. För att undvika fler fall där ingen larmat förrän det varit för sent.
Maria Björk Hummelgren