Att EU-parlamentarikern och Correnkrönikören Maria Carls-hamres relation till sin partiledning var frostig, det visste vi. Men att partisekreteraren spionerar på hennes e-post?
Journalisten Anders Carlgren kunde i går redogöra för hur folkpartiets partisekreterare Johan Jakobsson blivit påkommen med att veta mer om vad som står i Carls-hamres e-postlåda än hon själv. Han har alltså kommit över informationen olovandes. Bakgrunden, att partiledningen betraktar henne som ett problem eftersom hon har blivit fälld för bokföringsbrott, har inte med saken att göra. Agerandet är naturligtvis oacceptabelt.
Vare sig folkpartiets ledning gillar det eller inte vann Carlshamre personvalskampen i EU-parlamentsvalet. Om hon bedömer att hon kan sitta mandatperioden ut är det hennes sak. Att partisekreteraren inte har mer förtroende för henne än att han känner sig tvungen att tjuvläsa hennes post säger mer om honom än om henne.
Men det riktigt principiellt intressanta i detta handlar om vem av parterna som har rätt i anspråket att företräda folkpartiets väljare. Båda kan ju hänvisa till sina respektive mandat, erövrat på olika sätt och på olika vägar.
Carlshamre-affären förebådar en ny konfliktdimension i svensk politik: Motsättningen mellan personvalda politiker och deras partikanslier. Vi är inte vana vid sådana sammanstötningar eftersom vårt personvalssystem inte är särskilt utvecklat, men de kommer förmodligen att bli allt vanligare. Förhoppningsvis förmår kanslierna hantera sin frustration på ett mer moget sätt än folkpartiet.