I dag är det ett år sedan Mona Sahlin valdes till ordförande för socialdemokraterna, och i helgen lovade hon "en ny politik för entreprenörskap och företagande" (DN debatt 16 mars).
Att Sahlin och s vill framstå som företagens bästa vänner är inte konstigt. Valet 2006 präglades ju helt av jobbfrågan, och allt fler förstod sambandet fler företag - fler jobb - mera pengar till välfärd. S är alltså tvingade att släppa sin gamla demoniserande bild av företagare som ondskefulla, giriga Krösus Sork- och Joakim von Anka-typer.
Men förändringen är bara kosmetisk. S är ett socialistiskt parti, och i underlaget till det egna rådslagsarbetet om jobbpolitiken skriver man att fler jobb inte får skapas till priset av lägre löner eller otrygga anställningar. "Det kräver att vi slår vakt om löntagarnas rättigheter", skriver s, och låser därmed fast sig vid sin gamla tradition att värna dem som redan är inne i systemen. LO-medlemmen med fast anställning är som vanligt normen i s-politiken.
Arbetslösa ungdomar som inte får jobb med dagens höga trösklar har inget att hämta. Inte heller företagare som vill anställa utan att villkoren dikteras av facken.
När Svenskt näringsliv och Företagarna listar sina önskemål om förändringar tonar tre saker fram som viktigast:
1) Skatterna bör sänkas på arbete och sparande, så att företagare får råd att anställa fler och möjlighet att spara till investeringar och satsningar.
2) Arbetsrätten bör luckras upp, så att balans råder mellan fack och arbetsgivare och rörligheten på arbetsmarknaden ökar.
3) Regelkrånglet måste minska, så att företagare kan lägga tid och pengar på annat än att fylla i blanketter och upprätta planer.
Naturligtvis har de två företagarorganisationerna fler önskemål, men punkterna ovan drivs av båda och upprepas ständigt. Om s förstod att företagen är den viktigaste resursen för att skapa välstånd och sysselsättning skulle man ta synpunkterna på allvar - i stället struntar man i dem.
S riktar konsekvent in sig på saker som kommer längre ned på företagens önskelista, som trygghetssystem för företagare, innovationslån och bättre forskning.
Men de tre områden som företagen själva pekar ut som huvudproblem intresserar inte s. Höga skatter, überstarka fack och ett evigt blankettifyllande är kanske för mycket socialdemokratins själ för att man ska vara beredd att ens diskutera frågorna.
Därför klingar det ihåligt när s utger sig för att vara företagens vänner.
När s förlorade valet 2006 hade de infört medfinansiering av sjukersättningen, och var på väg att införa rätt till heltid, förbud mot säsongsanställningar och försämrade möjligheter till tidsbegränsade anställningar. Ännu har inte Sahlin berättat ifall dessa jobbhämmande bördor på företagen kommer tillbaka vid en s-seger 2010. Vinnarna på en fördjupad diskussion om jobb och företagande är alliansen. Bortsett från de borgerligas beröringsskräck med arbetsrätt och fack så tar de företagens villkor på allvar.