Kommunpolitikerna blir allt äldre medan riksdagsledamöterna blir yngre och yngre. Det visar siffror som Statistiska Centralbyrån, SCB, har tagit fram åt TV4.
Medelåldern i landets fullmäktigeförsamlingar har ökat från 48,6 till 51,3 år sedan 1991. I riksdagen är trenden den motsatta. Där har medelåldern sänkts från 50,5 till 47,6 år under samma period.
Denna "förgubbning" av kommunpolitiken är ett faktum även i Östergötland. I Correns spridningsområde ligger alla kommuner utom Linköping över den genomsnittliga medelåldern i Sveriges fullmäktigeförsamlingar.
I Vadstena är medelåldern högst: 57,5 år. Därefter följer Kinda (54,5), Boxholm (54,1), Motala (53,6), Mjölby (52,9), Ödeshög (52,3), Åtvidaberg (51,8) och Ydre (51,5). Lägst medelålder har alltså Linköping med sina 49,6 år.
Förgubbningen sägs bero på att yngre inte har tid att engagera sig i politik. De har fullt upp med karriär och familj. En annan förklaring är att unga hellre satsar på rikspolitiken.
Det ligger säkert en hel del i båda dessa förklaringar.
För även om man är fritidspolitiker tar fullmäktigesammanträden, nämnd- och partimöten mycket tid. Att de oftast äger rum på kvällstid gör det särskilt komplicerat för dem som har barn. Och visst kan man förstå att rikspolitiken lockar mer - med ett högre tempo, "större" frågor, närhet till makten, bättre betalt och möjligheter till en karriär.
Men en annan viktig förklaring är de politiska partierna.
På nationell nivå har de genomgått stora förändringar vad gäller sättet att arbeta på. Lokalavdelningarna har dock inte hängt med. På många håll jobbar man som man alltid har gjort och det finns en tröghet i organisationen och bland medlemmarna som gör att det tar tid att åstadkomma förändring. Därför väljer många yngre att hoppa av eller gå vidare till rikspolitiken.
I ett inslag (28/10) om förgubbningen besökte TV4 Gnesta, Sveriges äldsta kommunfullmäktige med en snittålder på 60 år. Vice ordförande, 70-årige Roland Blomgren (s), tycker inte att den höga medelåldern är något problem. Tvärtom har ledamöterna där erfarenhet och en förmåga till eftertanke som behövs i politiken. Blomgren påpekar också att sammansättningen i Gnesta speglar befolkningen, med en ökande andel äldre, väl.
Äldre personer behövs självklart i politiken. Blomgrens resonemang om erfarenheter och legitimitet har därför sina poänger.
Men återväxten är också viktig. Att det finns människor som vill företräda de politiska partierna och deras åsikter är en grundbult i en representativ demokrati som den svenska. Och av den anledningen oroar det att så många unga hoppar av eller drar till Stockholm. Förgubbningen är ett problem som måste tas på allvar.
Partiernas ansvar kan inte underskattas. De måste bli bättre på att locka yngre till sig - och behålla dem. Utan unga i politiken går viktiga perspektiv förlorade. Med fler unga i politiken skulle framtiden för den representativa demokratin dessutom se betydligt ljusare ut än i dag.