Rektorn för Linköpings universitet, Mille Millnert, vill att regeringen tänker om när det gäller de så kallade fakultetsanslagen.
Det Millnert framför allt vänder sig emot i det nuvarande systemet är att de statliga anslagen till forskning och forskarutbildning räknas upp procentuellt varje år. Det tenderar nämligen att gynna äldre och större lärosäten som Stockholm, Lund och Uppsala, som jämfört med de mindre och yngre universiteten redan har betydligt mer forskningspengar att röra sig med.
Det är också förklaringen till att Umeå universitet får 200 miljoner kronor mer till forskning och forskarutbildning än Linköpings universitet under 2007 - trots att de numera är nästan lika stora sett till antalet studenter på grundutbildningen.
"Det känns omotiverat och orättvist", sade Mille Millnert i gårdagens Corren. Han anser att det i stället måste till en modell för fördelning som sätter kvaliteten i centrum. Själv har Millnert en idé om att varje student ska ge ett visst antal kronor avsatta för forskningsändamål, som i förlängningen även stärker kvaliteten på grundutbildningen.
En annan följd av dagens regler för fördelning av fakultetsanslagen är, enligt Millnert, att de mindre och yngre universiteten blir beroende av att hitta externa finansiärer, vilket tar tid och därmed pengar i anspråk. Han vädrar också oro för att forskningen blir styrd av externa finansiärer och att lärosätena därför satsar på säkra och kortsiktiga projekt som de vet kommer att ge resultat.
Mille Millnerts kritik mot fördelningen av fakultetsanslagen har sina poänger. Självklart ska det vara kvaliteten på forskningen som styr fördelningen av de statliga fakultetsanslagen, inte universitetens ålder eller antalet studenter på grundutbildningen.
Men samtidigt som Millnert uppmanar regeringen att tänka nytt ger han själv uttryck för en ganska förlegad syn på hur forskning bör finansieras.
Sverige ligger i topp på listan över länder som satsar mest statliga pengar på forskning. Trots det hamnar svenska lärosäten långt ner på rankinglistorna över världens bästa universitet. Det finns med andra ord inte någon lag som säger att kvaliteten på forskningen - och därmed på grundutbildningen - blir högre bara för att staten står för notan. Många skulle snarare hävda att det är precis tvärt om.
På en rad områden där Sverige är en framgångsrik forskningsnation - medicin är ett sådant område, bioteknik ett annat - är en stor andel av projekten externt finansierade. Det är en omständighet som i de här branscherna inte ses som något negativt. Att leta efter finansiärer till de olika projekten har blivit en del av forskarnas vardag och vissa har blivit väldigt duktiga på att utnyttja de alternativa finansieringsmöjligheter som faktiskt finns.
Om den politiska ambitionen att göra Sverige till ett av världens ledande forskningsländer ska kunna bli verklighet, måste öppenheten inför att fler än staten kan bidra till högkvalitativ och trovärdig forskning bli större.