För de flesta miljöpartister är det nog en lättnad att Romson vann så överlägset mot främsta utmanaren Mikaela Valtersson. Siffrorna blev klara 200 mot 59. Eftersom valet kan medföra att partiet förlorar sin framgångsrika ekonomiskpolitiska talesperson kan det vara betryggande att en klar majoritet av kongressombuden ändå stod bakom det.
I sitt tacktal lovordade Romson alla sina motkandidater men gav Valtersson extra uppmärksamhet, vilket resulterade i en stående ovation även för förloraren. Men frågan är om det räcker för Valtersson. Hon har, till skillnad från Romson, gett uttryck för sin tvekan inför att fortsätta riksdagsarbetet om hon inte får chansen som språkrör.
Och Valtersson kämpade ända in i kaklet. Hon gav till exempel ett mycket mer inspirerat kandidattal än Romson. Om Valtersson väljer att lämna politiken förlorar Miljöpartiet en slipad förhandlare och erfaren pragmatiker, ett välkänt ansikte och en god talare. Som ekonomiskpolitisk talesperson har hon påbörjat det arbete som Fridolin vill utveckla, nämligen att bredda partiet. Kanske hade förutsättningarna för att lyckas varit bättre med Valtersson vid hans sida.
Vad gäller Miljöpartiets framtida placering på höger-vänsterskalan vill både Romson och Fridolin helst undvika en sådan för MP. Men eftersom det är utifrån den skalan som svensk politik oftast analyseras så lär miljöpartisterna inte slippa undan. Tvärtom får förmodligen partiet med de nya språkrören en tydligare vänsterprofil än tidigare.
Maria Wetterstrand och Peter Eriksson hyllades som sig bör. I nio år har de tillsammans fört Miljöpartiet framåt, från att av många betraktats som bara ett kufiskt gäng miljömuppar med taskig verklighetsförankring, till ett seriösare parti med regeringsambitioner och fler frågor än miljön på sin agenda.
På det sättet efterlämnar Wetterstrand och Eriksson ett dukat bord. Samtidigt ställer det betydligt högre krav på de som tar över stafettpinnen när laget ligger på bronsplats än om det skulle ligga i bottenstriden (även om det är tätt i denna inom svensk politik).
Fridolin och Romson har mycket att leva upp till och försvara. Det återstår att se om de klarar det och når det mål som Wetterstrand och Eriksson inte lyckades med - att sätta Miljöpartiet i regeringsställning och därmed på allvar påverka och förändra svensk politik.