Redan innan medeltiden var därför kulturutbyte av kosmopolitisk omfattning stadignärvarande i samhällsutvecklingen.
Om detta vittnar inte minst Östergötlands och resten av landets många runstenar, många uppförda för mer än 1000 år sedan, med sina typiskt lakoniska redogörelser för sin tids levnadsöden och vagabonder. Förvisso inte uteslutande med fredliga intentioner. Men att för den sakens tala om vikingatiden som en tidsepok uteslutande präglad av härjande vikingar som strandhögg fjärran land för att plundra och stjäla från främmande folk, ger inte hela bilden. Även om detta skedde på sina håll, lär trots allt handel och fredligt samarbete ha svarat för lejonparten av de varor och tjänster som nådde våra kuster.
Omfattande inflyttning nerifrån kontinenten bidrog därefter från medeltiden och framåt positivt till utvecklingen av vårt samhälle. Sverige kom till som land, folket kristnades, ekonomin reste sig. Resten är, som man säger, historia.
Sverige och svensk kultur har alltjämt mycket att ge i utbyte med omvärlden. I vår tid inte gärna medelst fornnordiska vikingatåg, mer än som forskningsexperiment och turistattraktioner - en brandskattning av Paris skulle förmodligen allvarligt riskera vår ställning i världssamfundet - men inte heller ligger vår förtjänst endast i form av allmän spridning av offentliga resurser, som dagens debatt ibland närmast tycks förminska vår roll till.
I dag går tankarna snarare till de värderingar och normer som med tiden växt fram och som framgångsrikt utvecklat vårt land, liksom västerlandet i stort, i riktning mot fred, frihet och demokrati. Något som vi, kanske mer än något annat, på olika sätt kunde vara både tydligare och generösare med att dela med oss av.