LO, PTK och Svenskt Näringsliv är redo att börja förhandla om ett nytt huvudavtal för arbetsmarknaden.
Svenskt Näringsliv har velat omförhandla länge. Förra sommaren mjuknade LO. Samtalen om förutsättningarna har pågått sedan i höstas. Säkert har de områden som är öppna för förhandlingar till stor del redan ringats in. När de stora elefanterna dansar blir det sällan några oväntade krumsprång.
Fackförbunden vill se ett starkare omställningsskydd vid arbetslöshet, som ska underlätta för människor att omskola sig och hitta ett nytt jobb. En annan punkt fackförbunden driver är bättre rehabilitering, så att den som varit långtidssjukskriven klarar att komma tillbaka till arbetslivet.
Det är två goda idéer. Men om arbetsgivarna ska gå med på att ta ett större ansvar på dessa två områden kommer de att kräva något tillbaka.
Det arbetsgivarna vill är att lätta på anställningsskyddet, framför allt för små och medelstora företag. Flexibilitet är ledordet. Dessutom vill man föra in ett villkor om proportionalitet i konfliktreglerna.
Ett troligt scenario är att parterna till sist möts någonstans på halva vägen. Att LO och PTK accepterar vissa inskränkningar i anställningsskyddet och mindre förändringar av konfliktreglerna - mot att arbetsgivarna erbjuder ett generöst omställningsskydd och bra rehabilitering.
En sådan lösning vore förmodligen också det bästa.
Arbetsgivarna behöver större flexibilitet för att möta framtidens utmaningar. Det är snabbare ryck i dag än 1974, när lagen om anställningsskydd, las, infördes. Det företag som inte kan anpassa kostymen efter verkligheten på kort tid och till en rimlig kostnad lever farligt.
Å andra sidan är de anställdas krav på trygghet rimligt. Att växla vissa inskränkningar i las mot ett utökat omställningsskydd skulle kunna säkra den tryggheten.
Men vägen till en sådan uppgörelse är lång och varje millimeter kommer att kosta blod, svett och timmar vid förhandlingsbordet. Tidigast i höst kan ett resultat väntas.
Trots det är förutsättningarna för parterna att komma framåt relativt goda. Facket kan för närvarande inte luta sig mot en socialdemokratisk regering. Å andra sidan har alliansregeringen inte tillmötesgått arbetsgivarnas önskemål om en förändring av las. Parterna är alltså hänvisade till att komma överens med varandra. Utmärkt. Det är själva essensen av den svenska modellen.
Behovet av att uppdatera Saltsjöbadsavtalet är uppenbart. När det undertecknades 1938 dominerade industrisektorn näringslivet och arbetslösheten var låg. Den största delen av det som då avtalades gäller faktiskt inte längre. I dag måste större hänsyn tas till tjänstesektorn och en stenhård global konkurrens.
Om LO, PTK och Svenskt Näringsliv lyckas få till stånd ett nytt Saltsjöbadsavtal skulle det visa att den svenska modellen är högst relevant även i dag. Det skulle stärka fackförbunden - även om de lär bli tvungna att kompromissa för nå fram till ett sådant avtal.