Qaisar Mahmood har gjort ett försök att finna svaret i sin bok ”Jakten på svenskheten” från 2012. Susandes fram på sin motorcykel Lejonblod beger han sig på en resa genom Sverige sökandes efter den sanna svenskhetens väsen. Efter att ha rest över 900 mil och besökt såväl mindre bruksorter som storstäder finner han svaret: ”Svenskheten som den föreställs i dag är en etnisk identitet snarare än en nationell identitet.”
Mahmood har slagit huvudet på spiken. Den rådande normen kretsar kring idén om ”Blut und Boden”. Med andra ord är det omöjligt att ”bli” svensk. Det är något du föds till, inte något du kan övergå till att vara.Det spelar ingen roll hur många snapsvisor du kan utantill, ifall du kan sjunga nationalsången ståendes på huvudet eller om du kan rabbla alla svenska sjöar i sömnen. Du kommer ändå inte att räknas som svensk. Detta tanförskap klistras på människor med utländsk bakgrund av såväl extremhögern som vänstern. Extremhögern genom sin besatthet vid ras. Vänstern genom sitt ständiga behov av att reducera människor till en del av kollektivet ”invandrare”.
I takt med att Sverige blir mer mångkulturellt kommer färre kunna identifiera sig med dagens stelbenta syn på svenskhet. Lösningen är inte assimilering där ens ursprungliga kultur behöver lämnas därhän för att kunna erkännas som svensk. Det är inte heller integrationspolitik, baserad på föreställningen att utrikesfödda utgörett problem som bör lösas. Att dra en Friggebo och ta varandra i händerna och sjunga ”We shall overcome” känns knappast aktuellt. I stället är det dags att utvidga definitionen av svenskhet. Annars kommer alltfler att känna sig exkluderade i ett samhälle där svenskhet förknippas med egenskaper som inte går att påverka.
Sverige har mycket att lära av USA i detta avseende. I möjligheternas land är det snarast kutym att ha dubbla etniska eller kulturella identiteter. Man kan exempelvis benämna sig italiensk-amerikan eller judisk-amerikan utan att någon lyfter på ögonbrynen. Det finns en stolthet i att stå med ena benet i den amerikanska kulturen och med det andra benet i en annan. Det är varken förknippat med skam eller utanförskap. Tvärtom ses det som en tillgång och ett arv man gärna vårdar. Framför allt anser man inte att det enbart finns plats för en typ av traditioner och sedvänjor. Det iranska nyåret Norouz firas parallellt med den kristna påsken och den judiska högtiden Pesach.
Vi skulle behöva importera den amerikanska attityden till Sverige. Det behöver inte vara problematiskt att man identifierar sig med två kulturer i stället för en. Ingen ska behöva göra avkall på sin ena kulturella eller etniska identitet för att göra plats för den andra. I den nya definitionen av svenskhet måste båda få samsas, sida vid sida.