In i det sista var statsminister Göran Persson skeptisk till införandet av euron. Så ändrade han sig plötsligt, och argumenterade för ett ja i folkomröstningen. Föga förvånande lyckades han inte omvända tillräckligt många väljare under kampanjens gång. Det blev nej till euron -- något som enligt flera bedömare ledde till oanat långvariga konsekvenser för den svenska Europapolitiken. Regeringen drog sig tillbaka för att slicka sina sår, självförtroendet var krossat. Persson bestämde sig då för att EU-kritikerna inom socialdemokratin inte skulle utmanas -- och linjen förblev passiv för att undvika nya ovänner.
Kanske kan man, som i "God morgon, världen!" igår tala om ytterligare en vändpunkt när det gäller regeringens inställning till EU. Under det svenska ordförandeskapet var Sverige pådrivande när det gällde den stundande utvidgningen. Opinionen var med på noterna och tycktes bli allt mer EU-positiv. Men i november 2003 uttalade sig en bekymrad statsminister -- oklart på vilka faktamässiga grunder -- om risken för "social turism". Det positiva tonläget var som förbytt, sannolikt för att statsministern ville förekomma EU-kritiker och tänkbara populister.
Det var en mycket förrädisk strategi. Inte bara för att Perssons uttalande spädde på fördomar om nya EU-medborgare, utan också för att det nya tonläget skulle orsaka ett bakslag när det gäller känslan av samhörighet med unionsländerna.
Att socialdemokraterna fort-sätter att stryka EU-kritikerna medhårs är lika klart som beklagligt. Valet av Marita Ulfskog till partisekreterare talar sitt tydliga språk, liksom att Bosse Ringholm utsågs till ny EU-minister. Symtomatiskt nog deltar Ringholm sällan eller aldrig under EU:s möten. Och om statsministern eller finansminister Pär Nuder alls kommenterar, så blir det ofta i nedsättande ordalag. Den svenska regeringen vågar helt enkelt inte tala gott om EU-projektet.
En feghet som straffar sig. För hur som helst kommer socialdemokratin att få en plågsam debatt på halsen. Nätverket Socialdemokratiska EU-kritiker lär inom kort börja samla in namnunderskrifter för en intern medlemsomröstning om ja eller nej till en svensk folkomröstning om EU:s nya grundlag.
En sådan kan mycket väl bli verklighet, eftersom det endast krävs att 5 procent av de socialdemokratiska medlemmarna gör gemensam sak. Nätverkets ordförande Sören Wibe var också förhoppningsfull i Ekot igår: "Det förefaller mycket osannolikt att vi inte skulle starta en sån här medlemsomröstning", sade han.
Statsminister Göran Perssons huvudsakliga invändning är att det nya förslaget till konstitutionellt fördrag för EU inte i grunden förändrar Sveriges förhållande till EU. Därför behövs ingen ytterligare folkomröstning.
Han har rätt i sak. Men det räcker inte. Det krävs mer än en passiv linje och motsträviga uttalanden från Rosenbad. Regeringen måste någon gång ge moteld, och visa vad den vill.