Ytterligare en förändring har skett i den ekonomisk-politiska debatten. När politiker förr motiverade sina förslag med ideologi - "det är rätt att människor får behålla pengarna de själva har tjänat ihop", "nej, det är rätt att de rika tvingas dela med sig till de fattiga" - handlar argumenten nu om nationalekonomisk forskning.
Det är Anders Borg som ligger bakom. När gamla Moderater ville sänka skatten av ideologiska skäl, visar Anders Borg 14 powerpointbilder och förklarar att enligt den ekonomiska forskningen ökar sysselsättningen med jobbskatteavdrag. Hans rationella och pragmatiska inställning har uppenbarligen gått hem bättre hos väljarna än gammelmoderaternas ideologi.
Därför tycker sex vänsterorienterade nationalekonomer att också S ska använda sig av forskningen (SvD Brännpunkt 13/7). De har skrivit boken Nationalekonomi för vänstern, och vill visa att det finns forskning som ger stöd för vänsterpolitik.
Det är välkommet med en akademisk vänsterdebatt inom ett annat område än genusvetenskap, det kan förhoppningsvis höja den intellektuella nivån på det politiska samtalet. Men vänsterekonomerna behöver vässa vissa argument. När de skriver att offentlig drift är att föredra inom utbildning och vård, eftersom individen själv har svårt att utvärdera tjänstens kvalitet, är motfrågan självklar: Finns det inte sorgligt många exempel på kommunala äldreboenden och skolor som visar att offentlig drift inte är en garanti för kvalitet?
Vänsterekonomerna har mer på fötterna när de vill ha offentlig drift av naturliga monopol. Avregleringen av el- och järnvägsmarknaden har inte fungerat väl, och även om många ekonomer menar att lösningen är konkurrenslagar som reglerar den fria marknaden så kan man också argumentera för offentlig drift.
Men vänsterekonomernas artikel krockar på flera punkter med DN Debatt (13/7), där Finanspolitiska rådets förre ordförande Lars Calmfors ger sin syn på jobbskatteavdrag. Även om de alla är emot ett femte jobbskatteavdrag, så gör de motsatta analyser. Vänsterekonomerna menar att avdragens sysselsättningseffekt är starkt avtagande, Calmfors menar tvärtom att de är så effektiva att de fyra första borde räcka.
Och när vänsterekonomerna skriver att satsningar på utbildning, omsorg och infrastruktur ger ökad tillväxt och sysselsättning, konstaterar Calmfors att offentliga investeringar och konsumtion ger välfärdsvinster, men ingen långsiktigt ökad sysselsättning.
Intressantast är kanske hur olika uppfattning nationalekonomer kan ha. Tidigare har det uttryckts farhågor för ett "expertsamhälle", där ideologi och politisk demokrati bleknar bort medan ekonomerna finjusterar de ekonomiska systemen. Den risken känns mindre, när även nationalekonomer kommer ut som "politiska djur".