Under de socialdemokratiska regeringarna har centralstyrningen av lärosätena ökats, men sedan maktskiftet 2006 har alliansregeringen genomfört en rad reformer för att öka självständigheten. Den kanske viktigaste handlar om att lärosätena numera i praktiken kan utse sina egna styrelser, men också att de fria forskningsstiftelserna återupprättats och grundforskningen har fått ökade anslag. Att den fria grundforskningen prioriterats märks också på den satsning där forskningsanslagen ökats med mellan 20 och 25 procent under fyra år.
Regeringens forskningspolitik pekar med andra ord i rätt riktning. Frågan om lärosätenas finansiering kvarstår dock. Fri forskning i ordets egentliga bemärkelse är svår att bedriva när anslagen bestäms från politiskt håll. Konsekvensen riskerar att bli politiserade utbildningar där den forskning som kan användas för att underbygga en viss politik belönas ekonomiskt.
Flera av de krafttag som högskole- och forskningsminister Tobias Krantz presenterade på DN Debatt i tisdags syftar till att öka lärosätenas ekonomiska rörelsefrihet. Bland annat handlar det om ökade möjligheter att kunna ta emot donationer utan regeringens tillstånd.
Men politiseringen och likriktningen av universitetsvärlden kommer också inifrån. Det tydligaste uttrycket för denna utveckling är den så kallade Genuscertifieringen som införts vid Lunds universitet och som är på gång vid andra lärosäten. I Uppsala möttes förslaget av skarp kritik från en lång rad institutioner, varför universitetsledningen valde att dra tillbaka det, för att sedan lägga fram det på nytt under ett nytt namn.
Själva tanken med att certifiera vetenskapliga institutioner utifrån ett politiskt perspektiv är raka motsatsen till fri forskning. Ska Sverige kunna hävda sig som ett kunskapssamhälle internationellt i framtiden räcker det inte att fokusera på finansieringsmodeller och organisationsstruktur. Man måste också bekämpa den politiserade kultur som lagt sig som en våt filt över framförallt human- och samhällsvetenskaperna och som innebär att den som inte faller in i ledet motarbetas och tystas. Denna kultur av ideologisk självcensur är en frukt av den tidigare hårt centralstyrda universitetsvärlden, men kommer inte per automatik att upphöra för att lärosätena får ökad autonomi.
Sverige behöver forskning och högre utbildning som står fri från politiska intressegruppers påtryckningar. Att, som inom genuscertifieringssystemet, använda ekonomiska styrmedel för att tillrättalägga forskning och undervisning efter politiska mallar är inte förenligt med lärosätenas uppgift i ett upplyst samhälle, som Tobias Krantz beskriver som "samhällets självkritiska spegel".