Hon var där tillsammans med 30 andra gymnasieelever från staden Vitebsk nära den ryska gränsen i Vitryssland. De är här inbjudna av Kungshögaskolan i Mjölby.
Hennes hemland har på senare tid blivit uppmärksammat i internationella medier för de våldsamheter som följde på omvalet av president Aleksander Lukasjenko i höstas. Det var ett genomruttet val med massivt fusk, följt av arresteringar och mycket brutalt våld mot dem som vågade protestera. Vitryssland är en diktatur mitt i Europa och Lukasjenko är diktator även om han försöker dölja det med tunna slöjor av påstådd demokrati.
Jag var nästan klar med min presentation av Correns verksamhet när hon begärde ordet:
"Har ni censur?"
Frågan tog mig med överraskning. Naturligtvis har vi inte censur. Jag berättade för henne och hennes kamrater om Sveriges tryckfrihet. Att vi var först i världen, redan 1766, med att få tryckfrihet enligt lag. Att så när som på en del mindre undantag, som hets mot folkgrupp, kan Corren publicera vad som helst som är sant. Om vi finner det relevant.
Medan jag stod där och pratade slog det mig att en sådan fråga ställer bara den som lever med censur. Så jag vred frågan ett varv till:
Visserligen beslutade Gustav III om tryckfrihet 1766, men kort därefter införde han kunglig rätt att ingripa mot den som inte skötte sig. Den tidens publicister gick in i en långvarig kamp mot denna kungliga censur. Mest känd är nog grundaren av Aftonbladet, Lars Johan Hierta. Gång på gång fick han sin tidning indragen på 1830-talet. Bara för att låta den uppstå i ny form. Nya Aftonbladet, Nyaste Aftonbladet och så vidare. Och även efter att segern mot kungamakten var vunnen har diskussionen om tryckfrihetens gränser varit skarp många gånger. Särskilt när maktens män granskats hårdhänt. Mediernas svar har varit att utveckla en omfattande självreglering; etiska regler, en hedersdomstol vid namn Pressens opinionsnämnd där en enskild kan få upprättelse - och 1970 systemet med Allmänhetens pressombudsman, PO.
Kampen för yttrande- och tryckfrihet tar aldrig slut. Friheten måste försvaras, men först måste den vinnas. Några av eleverna från Vitebsk nickade diskret.
Efter mitt föredrag samlades en mindre grupp och fortsatte att ställa frågor. En ung man frågade mig vad jag anser om situationen i Vitryssland. Jag sa ungefär det som står i inledningen av den här krönikan. Eleven protesterade och sa att oppositionsledarna greps eftersom de attackerade polisen först. Allt annat är förtal och förvrängningar av internationella medier.
Vi kom inte särskilt mycket längre. Jag noterade att det blev tyst bland de övriga. Någon skakade på huvudet, men ingen utmanade hans påståenden. Om det var av rädsla, eller för att det var lönlöst, vet jag inte.
Men jag vet att det är skönt att kunna säga sitt hjärtas mening.
Utan att först fundera på om det är farligt.