De svenska trupperna i Afghanistan debatteras på nytt efter två uppmärksammade dokumentärer från TV4:s Kalla fakta.
Det första avsnittet (8/3) fokuserade på en svenskledd militär operation i byn Boka 2006, då ledaren för ett kriminellt nätverk sköts ihjäl.
Försvaret har nu polisanmälts för folkrättsbrott av föreningen Afghanistansolidaritet. Att händelsen utreds är välkommet. Men än så länge finns inte skäl att tro att den svenska truppen misskött sitt uppdrag: Att trygga säkerheten för civilbefolkningen och biståndsarbetarna.
Det andra avsnittet sändes i går kväll och tog sikte på den militära avlyssningsverksamheten. Storskalig, rutinmässig övervakning kan strida mot de mänskliga rättigheterna. Men det är långt ifrån klarlagt att så skulle vara fallet i Afghanistan.
Att Afghanistan debatteras är bra. Situationen där är oerhört svår - och komplex. Svensk militär är på plats sedan 2002 och en del av den Natoledda ISAF-styrkan med mandat från FN. Regeringen vill utöka bemanningen från 250 till 375 man. Det behövs.
Förra året var det blodigaste sedan USA drev ut talibanregimen 2001.
Kritikerna hävdar att våldet ökat sedan ISAF kom till Afghanistan. Det är sant - men inget argument för att Sverige bör dra tillbaka sina trupper.
Talibanernas terror ökar för att de vill driva ut utlänningarna och ta tillbaka makten. Det vore en katastrof om så skedde. För den afghanska civilbefolkningen och för säkerhetsläget i världen.
Vänsteropinionen kräver att Sverige bara ska sända biståndsarbetare till Afghanistan. Men att svenska staten skulle skicka biståndsarbetare utan militärt skydd till en så farlig plats är otänkbart. Så vem ska försvara de svenskar som försöker få vägar, vatten, skolor och elektricitet att fungera? Andra länders soldater?
Att svika den afghanska befolkningen får inte vara ett tänkbart alternativ.
"Vi måste ha ett våldsmandat, som gör att vi kan lösa uppgiften. Situationen som var i Jugoslavien, där FN stod handlingsförlamat i Srebrenica, talar tydligt för behovet av att kunna agera när det behövs."
Så uttalade sig överste Bengt Sandström, chef för det svenska högkvarteret i Mazar-e-Sharif, i Kalla fakta.
Han har helt rätt.
Även Rwanda och situationen i Darfur visar vart det leder när FN inte kan eller vågar agera för att skydda civilbefolkningen.
Kritikerna har dock rätt på en punkt. Gränsdragningen mellan ISAF och de amerikanska trupper som ägnar sig åt direkt krigföring mot talibanerna måste upprätthållas.
Det gäller även gränserna mellan biståndsarbetare och fredsbevarande trupper. En sammanblandning av dessa grupper är en fara för hela uppdraget och leder till att biståndsarbetare skjuts ned och svenska trupper utsätts för bombdåd.
Försvarsminister Mikael Odenberg och biståndsminister Gunilla Carlsson besöker denna vecka Afghanistan.
Förhoppningsvis har de fått en klar uppfattning om hur Sveriges insats ska förbättras - och förstärkas.