Efter ÖB Håkan Syréns som väntat dystra besked om försvarets framtid behöver vi en grundläggande diskussion om meningen med ett försvar -- i all synnerhet i den form som nu avtecknar sig -- över huvud taget.
Överbefälhavaren laborerar med två huvudalternativ. I det ena fallet handlar det om oförändrade anslag, och i det andra om en minskning av det årliga försvars-anslaget med tre miljarder. Det första alternativet kan vi dock glömma direkt. Försvarsminister Leni Björklund klargjorde i går att huvudalternativet för regeringen är minus tre miljarder.
När det gäller de omedelbara konsekvenser som ÖB Håkan Syrén redogjorde för spelar detta heller ingen roll. I bägge fallen blir nämligen de direkta konsekvenserna likadana: Tio förband läggs ner. Femtusen anställda -- hälften officerare, hälften civilanställda -- friställs.
Nu vidtar diskussioner mellan politikerna, mellan regeringen och politikerna på de berörda orterna om hur de sociala och ekonomiska följderna av denna massiva nedläggning skall hanteras. Försvarsministern lovade i går att staten skall göra sitt bästa för att hjälpa till. På de drabbade orterna kan det av allt att döma bli aktuellt med satsningar på sådant som vård och omsorg för att skapa nya arbetstillfällen.
Men Leni Björklund underströk samtidigt att det aldrig kan bli aktuellt för staten att kompensera alla jobb som försvinner. För detta saknas både statliga instrument och resurser.
Varje försvarsneddragning hittills har utlöst de vanliga, lokalpatriotiska reflexerna. Orter har ställts mot orter. För politiska företrädare för varje drabbad ort har det handlat om att värna just det egna förbandet, regementet och så vidare. Det är fullt begripligt, men likafullt inte ett dugg meningsfullt i det större, försvarspolitiska perspektivet. I vissa fall har rent av överdrivna, politiskt betingade hänsyn till olika lokala känsligheter gått ut över det som skulle ha varit försvarspolitiskt mer rationellt.
Och så lär det väl bli också den här gången. Fast nu om någonsin borde det vara hög tid att i stället ställa de mer övergripande, principiella -- rent av filosofiska -- frågorna om det svenska försvaret.
Överbefälhavaren konstaterade i går att försvarsmakten inte längre kommer att vara i stånd att uppfylla de internationella mål som regeringen satt upp. Regeringen vill att Sverige skall delta i den EU-styrka som håller på att sättas upp. Regeringen vill också att försvaret skall vara kapabelt att delta i internationella, fredsframtvingande operationer. Detta är i själva verket försvarsmaktens andra huvuduppgift, vid sidan av försvaret av Sverige.
ÖB Håkan Syrén var inte lika tydlig när det gäller försvarets förmåga att vid de nivåer som nu skisseras kunna fullgöra denna sin huvuduppgift. Det är emellertid uppenbart att vi nu får ett så urgröpt försvar att kanske inte ens ett begränsat militärt anfall kommer att kunna avvärjas.
Låt oss alltså inte hymla om att Sverige står inför en försvars- och därmed också säkerhetspolitisk kollaps. Den säkerhetspolitiska handlingsfriheten har byggt på, förutsatt existensen av ett starkt och trovärdigt eget försvar. När försvaret inte längre är starkt eller trovärdigt försvinner också denna handlingsfrihet. Sverige tvingas i fortsättningen för sin säkerhet uteslutande förlita sig på att den säkerhetspolitiska, internationella omgivningen förblir lika gynnsam som den är i dag. Vi har inte längre någon egen makt alls över vårt säkerhetsöde. Det enda vi kan göra är att be till högre makter om en evig fred, om ett evigt lugn i vår omgivning.
Men skall vi då ändå fortsätta att satsa stora summor på detta i praktiken odugliga försvar? För även om konsekvenserna för försvarets styrka och trovärdighet blir förödande med det alternativ som ÖB nu presenterat, förblir det ekonomiska priset för att upprätthålla fiktionen av att Sverige har kvar ett försvar trots allt ändå gigantiskt. Är det försvarbart? När sparnit urholkar kompetens kastar vi ju pengarna i sjön.
Utgångspunkten i den principiella försvarsdiskussion som nu måste vidta kan endast vara: Vad skall vi ha försvaret till? Om svaret på den frågan blir -- vilket det självklart borde bli -- "för att försvara Sverige", kan det underlag som ÖB Håkan Syrén presenterat och som regeringen tar fasta på för sin försvarsplanering, inte accepteras.