Försvaret har länge stått på bantningsdiet. Många väntade sig generösare försvarsanslag efter maktskiftet 2006, men Anders Borg visade att han är en äkta nymoderat genom att fortsätta bantningen - trots att det fick före detta försvarsministern Mikael Odenberg att lämna sin post.
I försvarsmaktens budgetunderlag som ÖB i onsdags lämnade till regeringen framgår att läget är kärvt. Försvaret vill dra ned på materiel- och logistikförsörjning, forskning och teknikutveckling samt fredsfrämjande insatser för att föra över pengar till "basverksamheten", förbandsverksamhet och beredskap.
Dessutom har övergången från värnpliktssystemet till frivillig rekrytering inte fungerat så smidigt som man hoppades. Försvaret skriver yrvaket om "varumärkesstrategier", hur man uppfattas bland unga och att man måste börja anpassa språket till målgruppen på ett sätt som inte behövdes tidigare. Kanske kräver ett riskfyllt yrke som soldatens ett högre löneläge för att vara attraktivt än man trodde när värnplikten avskaffades.
I ljuset av detta är det inte lika självklart att försvaret ska lägga stora summor på en uppgradering av Jas Gripen (ingen vet än så länge hur stora, men siffror mellan 30 och 50 miljarder har nämnts). Risken är uppenbar att Sveriges övriga försvar blir en ynka tummetott om alla resurser ska gå till stridsflygplanet.
Men att inte uppgradera Jas kostar också. Det beror på de luddiga gränserna mellan stat, industri och export som kännetecknar försvarsindustrin:
När Sverige först började tillverka stridsflygplan var målet inhemsk försörjning och motivet Sveriges neutralitet och oberoende. Med högteknologisk specialisering har det dock blivit ekonomiskt ohållbart att ha en stridsflygplansindustri som bara tillverkar för Sveriges måttliga behov - det måste till export för att de stora investeringarna i forskning och utveckling ska bära sig.
Men stridsflygplan är dyra investeringar även för länder som inte tillverkar dem själva. Därför vill potentiella köpare, som Schweiz, ha garantier för att produktion, service och utveckling ska fortsätta under lång tid. En sådan garanti är att landet man köper ifrån, Sverige, själva lägger en saftig beställning på nya, moderna Jasplan. Typiskt nog skriver ÖB att en förutsättning för det svenska försvarets beställning är att det finns minst ett strategiskt samarbetsland?
Hanteringen är inte vacker ur ett marknadsliberalt perspektiv, men det är så här försvarsindustrin fungerar. Att kräva en strikt åtskillnad mellan stat och industri är samma sak som att lägga ned Jasproduktionen, och då kastar vi ut exportintäkter och spinoffeffekter med badvattnet.
Dessutom kommer de Jasplan som försvaret redan har att vara tekniskt frånsprungna om ett par decennier. Att då köpa från utlandet kostar också pengar.