Efter mer än tio år av drastiska nedskärningar av försvaret står Sverige i princip helt utan krigsplanering. Ingen övergripande plan har funnits för hur den bantade försvarsmakten i en krigssituation skall försvara landet. Som ett led i rationaliseringarna har all ledning över förbandsnivå centraliserats till högkvarteret i Stockholm, vilket lett fram till en alltmer ohållbar situation.
En del i det nya upplägg som Tolgfors presenterade i söndags handlar om att rätta till dessa missförhållanden. Den nya regionala ledningen som föreslås inrättas på fyra platser i landet är ett steg i rätt riktning. Det innebär också bättre förutsättningar för militär och civil samverkan, något som kommit att efterfrågas i allt högre grad de senaste åren - parallellt med att förutsättningarna för en sådan samverkan försvunnit i takt med nedmonteringen av totalförsvaret.
Sen har vi frågan om personalförsörjningen. Värnplikten har avskaffats utan att något fullgott alternativ har presenterats i dess ställe. Tolgfors skräder inte orden när han går till storms mot det gamla värnpliktsförsvaret: Det byggde på värnpliktsförband av högst varierande kvalitet. Inget land väljer idag att gå den vägen, många länder väljer istället att gå den väg som Sverige nu också går.
Detta är en sanning med modifikation. När Sverige beslutade att överge värnplikten uttryckte man oro i våra grannländer. Till exempel varnade Finlands förre försvarschef Gustav Hägglund: Värnplikten är en mycket kostnadseffektiv försvarslösning. Många europeiska länder som avskaffat värnplikten har fått stora rekryteringsproblem ( SvD 18/2 - 09). Rekryteringsproblemen ser vi idag. Risken är att det nya yrkesförsvaret blir både kostsammare och sämre än det gamla värnpliktsförsvaret, inte minst beroende på att rekryteringsunderlaget blivit mindre.
Tolgfors nya vilja att försvaret ska skydda också Sverige och inte bara Afghanistan innebär en ljuspunkt på den sedan länge mörka försvarshimlen. Men frågan är om de förslagna förbättringarna räcker till. Materielanskaffningen är i klenaste laget enligt de flesta bedömare, övningstiden snålt tilltagen och personalförsörjningen olöst.
Men som i de flesta frågor inför höstens val: även om inte alliansens alternativ når ända fram är oppositionens politik betydligt värre. Skulle de rödgröna komma till makten i september väntar nedskärningar av försvarsbudgeten på två miljarder. Hur det skulle påverka den svenska försvarsförmågan kan man bara spekulera i.