På fredag skall överbefälhavaren Håkan Syrén presentera försvarets underlag till det försvarsbeslut som riksdagen enligt planeringen kommer att ta nästa höst. Det har redan stått klart att detta i själva verket skulle bli en presentation av den djupa kris som försvaret - och ytterst svensk försvarspolitik - befinner sig i. Nu tvingas vi konstatera att det snarare är en katastrof som tornar upp sig.
I praktiken har grunden för den tänkta försvarsplaneringen nu helt ryckts undan. Meningen var att vår nytillträdde ÖB skulle redogöra för konsekvenserna av fyra olika scenarion: Oförändrade försvarsanslag, minskning med tre respektive sex miljarder och slutligen det politiskt mest orealistiska, en ökning med tre miljarder kronor.
Men nu har försvarets årsredovisning för det förra året ställt allt på huvudet. Den visar på en galopperande utgiftsökning: Försvarets problem har inte gått att få under kontroll, vilket därtill får ännu större effekter än vad man hade kunnat befara. Kostnaderna beräknas bli sex miljarder kronor högre per år.
General Syrén skriver att "konsekvenserna för försvarsmaktens långsiktiga inriktning blir dramatiska."
ÖB Håkan Syrén skriver följande om orsakerna: "Förändrade politiska ambitioner, överskattad reformeringstakt och underskattad kostnadsutveckling för personal och materiel har alla medverkat."
Det är en analys som ansluter till den som elva höga officerare, alla ledamöter av Kungliga Krigsvetenskapsakademien, presenterade i måndags. Grunden till det som nu sker lades i det föregående försvarsbeslutsunderlaget 1999-2000. Såväl riksdagens revisorer som riksdagens försvarsutskott har pekat på en rad allvarliga brister. Dessa brister handlar dels om förmågan att utveckla, ja rent av upprätthålla en acceptabel försvarsförmåga och om ekonomistyrningen av försvarets verksamhet.
Vad som nu blivit riktigt plågsamt uppenbart är att det förra försvarsbeslutet redan från början byggde på en underfinansierad ekonomi, det som bland annat framgår av ÖB:s påpekande om underskattad kostnadsutveckling.
Ledamöterna i krigsvetenskapsakademien talar om ett "undermåligt ekonomistyrningssystem" som "leder till att kvarvarande delar av Försvarsmakten bara kostar mer och mer samtidigt som de bara blir mindre och mindre".
"Det är, inte minst som skattebetalare, mycket svårt att förstå varför det, enkelt uttryckt, blir så lite försvar för de cirka fyrtio miljarder kronor som riksdagen har avdelat för vår säkerhet", blir det bistra konstaterandet.
Problemet har alltså två aspekter: Det ena är att försvarets kostnader galopperar, och det andra att försvaret samtidigt inte bara blir mindre, utan framför allt mindre kompetent. Risken är att vi till mycket stor kostnad håller på att få ett försvar som inte duger något till, varken nationellt (för att värna landets säkerhet) eller internationellt (som deltagare i internationell krishantering). Vad som vidare är ytterst allvarligt är att försvarets tekniska och materielmässiga utvecklingsförmåga drastiskt urholkats, detta som en följd av politiskt beslutade beställningar, enkannerligen Jasprojektet. Om detta verkar inte beslutsfattarna riktigt medvetna.
Men den uppgift som nu väntar är i högsta grad politisk. Rimligen går det inte att fatta ett nytt försvarsbeslut i det läge som uppstått. Underlaget håller inte när hela havet stormar. Här krävs politiskt nytänkande och eventuellt smärtsamma prioriteringar. För det första måste ett nytt system för den ekonomiska styrningen inrättas. Ett förslag som officerarna i Krigsvetenskapsakademien för fram är att kostnaderna för beställd materiel som försvaret inte behöver skall läggas utanför försvarsbudgeten.
En sak måste hur som helst understrykas, och det är att sparnit inte får gå ut över kompetens. Annars kastar vi pengarna i sjön.