Åklagaren lade ner utredningen då det inte fanns någon misstanke om brott. Men det är inte brottsmisstanken som är dilemmat utan det faktum att Försvarsmakten låtit allmänhet och riksdag leva med uppfattningen att det var en ensam attentatsman som dödade Palmlöv, Andersson och Shabab, även om man i sin rapport inte uteslutit att de avlidna kan ha träffats av svenska kulor.
Försvarsmakten har i skrivandets stund inte kommenterat uppgifterna. Men den pensionerade översten Ulf Henricsson rättfärdigar myndighetens agerande med hänsyn till de svenska soldaterna som var med och som naturligtvis mår oerhört dåligt. För deras skull var det här uppgifter som hela Sverige inte behövde veta, säger Henricsson till TV4.
I en demokrati och rättsstat som Sverige, där riksdagen fattar beslut om svenska fredsbevarande insatser i andra länder, är öppenhet och klarhet centrala. Samtidigt finns förståelse för att samtlig säkerhetsinformation inte är för allas ögon och öron. Frågan är om omständigheter kring svenska soldaters död är exempel på sådan?
En annan fråga är om det verkligen är i de överlevande svenska soldaternas intresse att skyla över informationen, som de själva rimligtvis är medvetna om, att det var deras kulor som dödade officerarna och tolken? Mår de bättre av det?
Dessutom; när överste Henricsson och andra sakkunniga säger att så kallad "friendly fire" inte hör till ovanligheterna och är något som försvarsmakten tar i beräkning minskar det förståelsen för beslutet att inte tala öppet om att det antagligen var "friendly fire" som dödade svenskarna. Varför var man inte mer tydlig med det från början? Särskilt sedan brottsutredningen lagts ner och det står klart att även om det inte var den afghanske attentatsmannens ammunition så var det indirekt hans agerande som orsakade dödsskjutningarna.
Sådana här uppgifter kommer ofta förr eller senare fram, vilket också Henricsson påpekar. Ändå tar Försvarsmakten risken och tillåter att en sådan här tragedi nu hamnar i skuggan av spekulationer, vilka blir särskilt påfrestande för de anhöriga som kan känna sig förda bakom ljuset.
Exakt vad eller vem som orsakade officerarnas och tolkens död har ingenting med frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan att göra. Men de som är emot den kan mycket väl tänkas använda sådana här oklarheter som skäl. Därjämte tappar Försvarsmakten i förtroende, vilket också är en olycklig konsekvens.