Flera psykiatrer varnar för överdiagnosticering av bland annat adhd, berättade Corren i tisdags. Psykiatern David Eberhard påpekar att många med svår adhd har stor nytta av diagnosen och medicinen, men att adhd-symtomen varierar längs en gråskala och att vi borde diskutera gränsdragningen eftersom diagnoser också kan medföra problem.
Men psykiatrin är bara en pusselbit för att förstå varför allt fler diagnosticeras med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Skolan spelar en stor roll:
Den moderna pedagogik som bygger på att eleverna ska ta stort eget ansvar för sitt kunskapssökande, med mycket grupp- och pararbete, utesluter sannolikt fler elever med bristande koncentrationsförmåga (adhd) och/eller sämre social och kommunikativ kompetens (Aspergers syndrom) än den traditionella katederundervisningen gjorde. Där finns en ledtråd till ökningen av diagnoser.
Parallellt med detta krävs det på många håll att en elev med svårigheter "har en diagnos" för att skolan ska få extraresurser och assistent. Det är inte bara en ledtråd utan ett rakt incitament för skola och föräldrar att ropa på diagnoser.
Men när de unga förtidspensionärerna snabbt blir fler, samtidigt som de neuropsykiatriska diagnoserna ökar och tre fjärdedelar av förtidspensionärerna har en sådan diagnos, vore det en missvisande förenkling att tro att allt blir bra om bara skolan backar bandet.
Arbetslivet har nämligen utvecklats i samma riktning som skolan: De nya jobben i den växande tjänstesektorn ställer högre krav på eget ansvarstagande, ständigt lärande och social kompetens än vad det minskande antalet jobb i industrin gör. Även om skolan hittar arbetsformer som fungerar bättre för elever med koncentrationssvårigheter och/eller bristande social förmåga, så ställer de flesta jobben på dagens arbetsmarknad krav på dessa kompetenser.
Det betyder inte att vi ska ge upp och acceptera att 14 000 unga 20-24-åringar är förtidspensionärer. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson påpekar att en mindre grupp unga alltid kommer att behöva förtidspension, men att de borde vara färre än i dag. Hans ambition är att myndigheterna ska bli bättre på att hjälpa unga med psykiska diagnoser att hitta rätt jobb, med arbetsuppgifter och en social miljö som de kan hantera.
Psykiatrin kan bidra genom att inte sätta diagnoser i tveksamma fall. Diagnoser kan bli självuppfyllande profetior som får både omgivningen och den diagnosticerade att sänka ambitionerna.
Skolan måste jobba ännu hårdare på ett ge alla en bra utbildning, och hitta arbetsformer som fungerar även för elever med dålig koncentration och/eller bristande social förmåga. Det är ett grymt svek om barn som kanske bara är omogna och sena i utvecklingen får en onödig diagnos som i värsta fall kan leda till livslångt utanförskap.