Måndag 27 juni 2005
Är valet 2006 i praktiken redan avgjort?Moderatledaren Fredrik Reinfeldt tar ingenting för givet. Han varnar för övermod efter starka siffror så här långt före valet. Men Sveriges ledande val-analytiker, statsvetarprofessorn Sören Holmberg, tror att det måste ske något verkligt spektakulärt för att de nuvarande trenderna i politiken skall brytas och valet ens bli spännande. Häromdagen presenterades den årliga SOM-undersökningen från Göteborgs universitet. (SOM står för samhälle, opinion, medier.) Den visar framför allt på ett djupgående missnöje med regeringspolitiken i allmänhet. Att regeringen inte lyckats få ner arbetslösheten slår hårt mot förtroendet.
Men samtidigt har hela det politiska etablissemanget anledning att studera opinionen med oro. Det är inte bara socialdemokratin som ligger dåligt till: det minskade förtroendet är tvärtom ett mer eller mindre allmänpolitiskt fenomen.
Moderatledaren klarar sig bra. Han är i själva verket den ende av partiledarna som gör det. Förtroendesiffrorna för Reinfeldt ökar stadigt. Men för alla andra ser det dystert ut. Göran Perssons popularitet rasar, Göran Hägglund och Lars Ohly är rena "sänken" för sina partier, för att citera professor Holmberg. Maud Olofssons starka mediala genomslag motsvaras inte av något förtroendegenomslag i opinionen. Lars Leijonborg lyfter heller inte. De svaga och sjunkande popularitetssiffrorna för nästan alla partiledare speglar ett djupgående fenomen, det ökade avståndet mellan partierna generellt och väljarna.
"Partierna tappar greppet om väljarna förtroendemässigt. Den andel väljare som känner att de är övertygade anhängare är i årets mätning den lägsta hittills", konstaterar Sören Holmberg. Och då har ändå den så kallade partiidentifaktionen minskat kontinuerligt sedan 1980-talet. I nästan alla opinionsundersökningar uppgår betecknande nog andelen osäkra till rekordhöga tjugo procent. Det är ett faktum som hittills inte uppmärksammats tillräckligt i kommentarerna.
Något brister i kontakten partier-väljare. Maria Leissner, för några år sedan kortvarigt ledare för folkpartiet, är detta "något" på spåren. I en intervju pekar hon ut toppstyrningen, bristen på interndemokrati, som den stora faran.
"Partier som demokratiska organisationer är en utdöende art. De utvecklas mer och mer till kampanjorganisationer för att lyfta fram en person", observerar hon. Leissner menar att idén att partier företräder medlemmar med vissa intressen och åsikter håller på att försvinna. Följden är "utspelsmani" och ogenomtänkta ställningstaganden.
Det är kort sagt positionering, och inte idéer som politiken i stor utsträckning kommit att handla om. Tanken är att maximera väljarstödet, men väljarna genomskådar av allt att döma partierna. När det mesta är spel och taktik, när partierna handskas lättsinnigt med ideologierna, blir också väljarna flyktiga. Det är en helt naturlig reaktion.